justitia et prudentia, kapitel 4 226 I det östgötska betänkandet ville man inte heller begränsa testationsrätten mellan äkta makar. Dessa skulle få testamentera mer till varandra än vad man hade rätt att göra i allmänhet. Den ena maken borde vid den andra makens dödsfall ha rätt till det gemensamma avlingegods och lösören, i alla fall fram till sitt eget frånfälle.727 I Kronobergs läns utlåtande över lagförslagen fanns inga kommentarer beträffande testamentsfrågorna.728 Lagförslaget genomgick flera genomläsningar och korrigeringar, och lästes upp i rådet vid ett flertal tillfällen. Lagkommissionen presenterade ett nytt förslag till ärvdabalk 1692 och ännu ett 1694. Det sistnämnda förslaget godtogs till slut av Karl XI.729 Bestämmelserna angående testamente var till stor del desamma i den nya lagen som i 1686 års testamentsstadga, om än något förenklade och tydligare. Man kan därför något förenklat säga att testamentsstadgan fortsatte att gälla även efter 1734. Före 1734 års lag hade det inte funnits några lagfästa formkrav för testamente. Kommissionen förespråkade enkla regler: muntligt eller skriftligt testamente, bevittnade av två personer, men med möjlighet att i nödfall upprätta en urkund på egen hand utan vittnen. Det var viktigt för lagkommissionen att begränsa den fria testationsrätten till förmån för den legala arvsrätten. Man höll fast vid det tidigare förbudet att testamentera arvejord. Den fria testationsrätten gällde alltså endast avlingejord. Skillnaderna mellan landsbygd och stad kvarstod även i den nya lagen. Det fanns också skillnader i praxis mellan städerna och landsbygden. Testationsrätten begränsades dock i viss utsträckning till förmån för den legala arvsrätten i den nya lagen. Förbudet att genom testamente förfoga över arvejord skärptes, och det tidigare undantaget att testamentera arvejord till kyrkanad pios usus togs bort. Arvsreglerna i 1734 års lag byggde fortfarande i första hand på släktskap. Det största problemet med den legala arvsrätten var de stora olikheterna mellan man och kvinna. Såsom tidigare ärvde män i de allra flesta fall dubbelt så mycket som kvinnor, även om det fanns undantag. De olika stånden hade fortfarande olika arvskvoter, allt efter skilda privilegiebestämmelser. Dessa olikheter i arvsrätten stred egentligen mot den romerska rätten och naturrätten, som båda förespråkade lika arvsrätt.730 727 Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736bd 7 s. 92. 728 Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736bd 7 s. 101f. 729 Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736bd 4 s. XV. 730 Trolle Önnerfors, Elsa 2011 s. 208f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=