justitia et prudentia, kapitel 4 222 Lindschöld var av uppfattningen att man inte fick testamentera mer arvejord till något av barnen på bekostnad av de andra barnens kvot. Omman ville gynna ett barn framför ett annat fick detta istället ske på andra sätt, till exempel genom bättre utbildning, resor och del av olika affärsvinster. Testator borde inte heller ha rätt att föreskriva att ett barn skulle ha en viss gård och ett annat barn en annan, för detta skulle leda till avundsjuka mellan syskonen på samma sätt sommellan Esau och Jakob. Istället skulle lotten få avgöra vilket gods som skulle tillfalla respektive arvinge.709 Ett annat problem kommissionen ställdes inför var dilemmat att en person kunde slösa bort allt han ägde under sin livstid, men han fick inte fritt förfoga över hela sin egendom i ett testamente vid sin död. Lindschöld var av åsikten att man borde kunna förfoga över avlingejorden precis somman ville, annars skulle ingen ha någon lust att förvärva sådan jord.710 Lovisin instämde i detta, och menade att det enklaste vore att ta bestämmelserna om avlingejord från landslagen – vilket innebar fri dispositionsrätt över densamma – och bestämmelserna om arvejord från stadslagen, och föra in dessa i den nya lagen. Stockholmsborgmästaren Michael Törne – som många gånger hade diametralt motsatt ståndpunkt jämfört med Lovisin – hade dock invändningar mot den fria dispositionsrätten till avlingejorden: Problematiken kring avvägningen mellan föräldrarnas rätt att testamentera och barnens rätt till arv stod ofta i centrum av diskussionerna. Vad skulle komma i första hand: föräldrarnas rätt att efterlämna sin egendom till vem de ville eller barnens rätt till arv efter föräldrarna? Skulleman förlita sig på att barnen av sig själva ”hedrade” sin fader och sin moder, eller skulle det skrivas in i lagen att barnen skulle visa föräldrarna vördnad? Hur kommissionen än vred och vände på problemet, så fanns alltid risken att lagen kunde utnyttjas av båda sidor, både till onda och till goda syften: 709 Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736bd 1 s. 272. 710 Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736bd 1 s. 137 och 142. 711 Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736bd 1 s. 142 ”[T]y det kan wara obetänkte personer, som sitt aflinge willia gifwa undan barnen, rörde antingen av dess styvmoder, eller sinne och lust till annat lefwerne, än sonen hafwer. Som exempel weth man, att en förnähm herre wille giöra sin son arfwelöös, för det han wille slå sig till militien.”711 Assesorn Hassel: Ähr sonen kommen till dhe åhr, att han hafwer weth, och eij giör sin fader heder, är rätt, att fadren niuter frijheet, och sådan sin rätt. Ähr
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=