justitia et prudentia, kapitel 4 220 bildningen). År 1682 beslutades också att lagstiftningsmakten skulle ligga hos kungen, även om ständerna hade rätt att yttra sig över lagändringar. I slutet av 1600-talet stod det klart att det skulle krävas en stor och omfattande revision av hela den svenska rätten. På initiativ av Karl XI tillsattes 1686 en lagkommission – ibland kallad den karolinska lagkommissionen – och till dess förste ordförande utsågs Erik Lindschöld. Den stora lagkommissionens arbete präglades till största delen av de jurister som var verksamma i Stockholm, främst juristerna i rådet, Svea hovrätt och rådhusrätten i Stockholm. De övriga hovrätternas ledamöter påverkade inte lagstiftningsarbetet i någon större utsträckning.702 I juli 1688 diskuterade lagkommissionen för första gången ärvdabalkens innehåll och därmed också frågor rörande testamente. Testamentsstadgan var enligt vissa av kommissionens ledamöter en starkt konservativ förordning. Man övervägde därför att göra vissa ändringar i stadgan, detta trots att bestämmelserna bara var några år gamla. Bland annat ville man ta bort skillnaderna i bestämmelserna för landsbygden och för städerna. En av de första punkterna som kom upp var frågan om testamentsstadgan överhuvudtaget skulle tas med i den nya lagen. Ordföranden Lindschöld svarade jakande på frågan under förutsättning att det skedde i ”stylo legali”.703 Nästa fråga gällde huruvida arv enligt testamente eller arv utan testamente (ab intestato) skulle tas upp först i ärvdabalken? Erik Lovisin gjorde en hänvisning till vad han kallade den äldsta civila lagen, nämligen de tolv tavlornas lag. I båda dessa rättskällor kom reglerna om testamente före de allmänna arvsbestämmelserna. Lovisin påpekade vidare att domstolarna i sin praxis först alltid undersökte om något testamente fanns upprättat innan de gick över till vanliga arvsreglerna. Lindschöld var emellertid av en annan mening, och ansåg att de allmänna bestämmelserna skulle sättas först i ärvdabalken. Motiveringen var att domaren ändå alltid kontrollerade om det vid dödsfall fanns något testamente, och att testamentet bara var att betrakta som en gåva. Lindschöld var även av den meningen att man vid dödsfall borde upprätta en lista av de inventarier som fanns i boet vid dödsfallet, allt för att undvika bråk och konflikter mellan arvingarna. Detta var särskilt viktigt i de fall då någon eller några av arvingarna var 702 Modéer, Kjell Å. 2010 s. 96. 703 Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736bd 1 s. 37. 4.2.61686 års lagkommission och arbetet med 1734 års lag
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=