testamentet i den svenska lagstiftningen 219 Under 1500- och 1600-talen uppenbarade sig ett nytt härskarideal vilket i sin tur påverkade synen på lagstiftningen. Man började alltmer se lagstiftningen som ett (legitimt) redskap som fursten/kungen aktivt kunde använda sig av för att förändra samhället. Inte minst den kungliga rättskipningen i rådet var ett sätt för kungen att skapa ny rätt. Samtidigt var kungen tvungen att ta hänsyn till de gamla lagarna, vilket medförde en komplicerad samexistens mellan gamla rättigheter och nystiftad lag. Lagförklaringar var då enmöjlighet att förändra lagen utan att rubba den. Med lagförklaring förstås i det här sammanhanget en ”auktoritativ tolkning av lagen, vid vars avgivande förhålles såsom vid lags stiftande.”699 Syftet var inte att skapa en ny lag utan endast att fastställa den rätta innebörden av den redan existerande lagen i de fall där uttolkningen var oklar. Lagförklaringen var att betrakta som ett förstärkt prejudikat eller en sammanfattning av det rådande rättsläget. Lagen rubbades inte genom detta förfarande, tvärtom var det ett sätt att ”styrka lagen” såsom det stadgades i landslagen. I andra punkten i 1614 års rättegångsordinantia stadgades att en domstol kunde begära förklaringar av kungen beträffande en oklar lag om den ”märkte sig icke vete i det fall vad lag är [...] hos oss och våre förordnade överste dom förspröja måge”.700 Under 1600-talet var det kungen ensam som avgav förklaringarna. Ibland inhämtades även yttranden från hovrätterna beträffande någon fråga. Ännu vid 1600-talets mitt hade landslagen en stark ställning och var fortfarande en auktoritet bland rättskällorna. Landslagen var själva ”stadgan och ryggraden i [rätts]systemet” samtidigt som andra rättstraditioner också beaktades. Konungabalkens bestämmelse om att kungen skulle skydda landet från utländsk lag hade inte längre samma innebörd, då tiderna och synen på rätten och främmande rättskällor hade förändrats. Utländska rättskällor och naturrätt användes under 1600-talet för att komplettera, tolka och förtydliga den äldre svenska rätten, men landslagens auktoritet höll i sig under större delen av 1600-talet.701 I takt med att det karolinska enväldet växte sig allt starkare på 1680-talet, framfördes allt högre krav från kungens sida att denne skulle ha ensamrätt över lagstiftningen och att den skrivna rätten skulle respekteras (vilket innebar slutet för den fria rätts699 Olsson, Henrik A. 1968 s. 36. 700 1614 års rättegångsordinantia p. 2 (Schmedeman s. 134). 701 Ågren, Maria 1997a s. 36f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=