justitia et prudentia, kapitel 4 218 under medeltiden mest en formsak. Lagarna, som fastställdes genom beslut på tinget inom varje landskap, var eviga i den meningen att nästkommande kungar inte behövde förnya dem. Stadgor hade däremot ungefär samma ställning som privilegier, och behövde förnyas av varje nytillträdd kung.694 Under medeltiden var kungen den som stod för (de eviga och orubbliga) lagarnas bevarande. Lagarna ändrades i första hand för att samhällsförhållandena hade förändrats.695 Om lagen behövde förändras snabbt, så använde sig kungen av stadgelagstiftning. Stadgelagstiftningen kunde användas då en redan befintlig lag behövde ändras eller ny lagstiftning behövde läggas till. De äldre besluten upphörde inte automatiskt bara för att en ny stadga utfärdades: rättsreglerna förändrades egentligen inte, det var bara tolkningen av dem som förändrades.696 Frågan om omfattningen av kungens lagstiftningsrätt reglerades i Magnus Erikssons landslag. I den sjunde punkten i kungaeden fastslogs att kungen skulle ”hålla, styrka och värja all gammal Sveriges lag” som tidigare fastslagits och stadfästs, så att ingen ”olag” skulle gå över rätt lag. Det var kungens uppgift att rätta sig efter lagarna och se till att de tillämpades på ett riktigt sätt. Vidare skulle kungen se till att ingen utländsk rätt kom in i riket och att ingen lag fick ges utan att allmogen (som med tiden kom att uttolkas som riksdagen) hade givit sitt ja och samtycke därtill. Detta krav på samtycke återkom till exempel i Gustav II Adolfs kungaförsäkran 1611.697 Kungen hade ingen rätt att agera helt maktfullkomligt och utfärda lagar utan samtycke. Hans auktoritet sträckte sig inte så långt. Men bestämmelser som enbart gällde en begränsad grupp eller ett mindre område (en enskild stad till exempel), krävde inte något godkännande från allmogen i hela landet, utan enbart samtycke från dem som direkt berördes av den nya bestämmelsen. Det var inte alltid samma regler som gällde i hela riket, utan bestämmelserna skiftade från landskap till landskap, vilket kom till uttryck i landskapslagarna. Provinserna var viktigare än landet i stort.698 694 Bjarne Larsson, Gabriela 1994 s. 17ff. 695 Bjarne Larsson, Gabriela 1994 s. 46f. 696 Bjarne Larsson, Gabriela 1994 s. 5. 697 Gustav II Adolfs kungaförsäkran från den 31 december 1611 p. 6: ”Till det siette vele vi icke heller någon ny lag göra eller ständerne opåträngie, ej heller någon gammal och vedertagen lag förvandle, förtryckie eller plat afskaffe uten högborne furstes hertig Johans, riksens råds och menige ständernes ja, samtyckio och fulbordan aldeles efter lagen och konungs ed” (Hildebrand s. 199). 698 Magnus Erikssons landslag konungabalken 5 (Holmbäck, Åke – Wessén, Elias 1962 s. 5). Jfr Herlitz, Nils 1930 s. 77ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=