justitia et prudentia, kapitel 4 216 rätten hade beträffande möjlighet att fritt förfoga över avlingejord, och avvisade rätten att i städerna fritt förfoga över denna egendom. För landsbygdens vidkommande gällde fortfarande LLJB9 samt ULKB14. Testator fick inte testamentera arvejord utom i de undantagsfall då testator saknade andra tillgångar och ville testamentera en tiondel av sin arvejord till välgörande ändamål. Avlingejord och lösöre fick man däremot förfoga fritt över.685 Men i de fall då det vid dödsfallet fanns omyndiga barn i familjen, skulle föräldrarna, när de upprättade testamentet, avsätta så mycket avlingejord och lösören att barnen skulle kunna klara sig tills dess att de ”på något tienligit sätt sig sielwa föda [kunna]”.686 En viktig bestämmelse i stadgan var att villkoren i ett testamente inte bara skulle beaktas av mottagaren utan även av nästkommande generationer. Denna regel innebar i princip ett godkännande av inrättande av fideikommiss.687 En annan nyhet i testamentsstadgan var reglerna om gifta kvinnors rätt att testamentera. Kungen gav sitt godkännande till detta så länge kvinnan hade mannens – eller om mannen vägrade, rättens – samtycke och godkännande därtill.688 Vad gällde formerna för testamentets upprättande, hade utvecklingen under 1600-talet gått mot en allt friare reglering. Reglerna om att två eller tre vittnen, vars rötter fanns i den kanoniska rätten, stod fast beträffande muntliga testamenten. Men i de fall då testamentet fanns nedtecknat innehöll förordningen inga krav på vittnen, utom i de fall då det fanns betänkligheter angående underskriftens äkthet.689 Detta synsätt var också praxis i Svea hovrätt under undersökningsperioden. Sannolikt upphävdes 1668 års biavsked och 1669 års resolution om inbördes testamenten i och med stadgans införande, även om det inte klart uttalades. Karl XI hade i rådet betonat att landslag skulle vara landslag, och stadslag skulle vara stadslag. Detta borde tolkas på så sätt att förordningarna från 1660-talet inte skulle tillämpas längre. Förordningarna hade uppkommit till följd av utvecklingen i hovrätternas praxis, men de stod till viss del i strid med bestämmelserna i lands- och stadslagen då de utgjorde undantag från huvudreglerna. Kungen verkar ha varit mer intresserad av att få till en mer strikt tillämpning av lands- och stadslagen än att se till de 685 1686 års testamentsstadga p. 1 (Schmedeman s. 991). 686 1686 års testamentsstadga p. 2 (Schmedeman s. 991f). 687 1686 års testamentsstadga p. 5 (Schmedeman s. 992f). 688 1686 års testamentsstadga p. 6 (Schmedeman s. 993). 689 1686 års testamentsstadga p. 9 (Schmedeman s. 994f).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=