justitia et prudentia, kapitel 4 210 Vid riksdagen 1668 diskuterades återigen frågan om en lagrevision. Riksrådet Johan Gyllenstierna påpekade att lagarna innehöll stora brister på flera olika områden, bland annat vad gällde reglerna om testamente. Debatten i riksdagen resulterade i två nya förordningar som var viktiga för testamentsrätten. Den första förordningen var riksdagens biavsked som avgavs i september 1668 angående adelns ärvda hus och fasta egendom i städerna. Adelns önskemål var att fritt få testamentera avlingeegendom i städerna enligt LLJB9, och praxis på området var inte entydig. Frågan hade redan kommenterats i ett allmänt betänkande 1665. Betänkandet var författat av en särskild kommission där bland andra Johan Stiernhöök ingick, och kommissionens uppgift var att besvara en rad punkter som riksdrotsen Seved Bååt hade satt upp. Kommissionen menade att adelns hus i städerna borde få räknas som avlinge då uppförandet av desamma oftast bekostades av räntor från lantgods och annan avlingeegendom. Därför skulle den förste förvärvaren (primus fundator) själv fritt få bestämma över husens disposition, och inte vara bunden av stadslagens bestämmelser.664 Riksdrotsen tog upp frågan i rådet sommaren 1668 och föreslog att den ovan nämnda typen av hus skulle höra under landslag och inte stadslag. Rådet godkände detta, och meddelade att det formella beslutet skulle fattas på årets riksdag, vilket också gjordes i september. Förordningen 1668 gav nu adeln rätt att fritt disponera hus eller tomter som de köpt i städerna på samma vis som man fick förfoga över avlingejord enligt landslagen. Släkten och kommande arvingar fick inte väcka talan mot innehavarens disposition. Om innehavaren inte hade gjort någon disposition, eller om det rörde sig om arvegods, så skulle huset fördelas enligt stadslagens bestämmelser.665 Den andra förordningen kom året därpå i form av en kunglig resolution om inbördes testamenten. Rådet hade i september 1669 tillsatt en kommitté för att se över frågan om inbördes eller reciprokt testamente (testamentum reciprocum) (se nedan). I den slutliga förordningen fastslogs att två gifta, barnlösa personer fritt och genom inbördes testamente kunde testamentera sin avlingeegendom med full äganderätt till den efterlevande 664 Betänkande och förslag, avgivna den 20 december 1665 (Wahlberg, Caspar Johan 1878 s. 90f). 665 Transsumpt af samtelige Sweriges Rikes Ständers bijafskied, angående Ridderskapetz och Adelens arftelia uus och fasta Egendom i Städerna, Stockholm den 22 spetember 1668 (Schmedeman s. 547f).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=