testamentet i den svenska lagstiftningen 205 Skillnaden i arvsrätten på landsbygden och i städerna kan delvis förklaras med den hanseatiska rättens påverkan på stadslagen. Från 1600-talets mitt och framåt utvecklades praxis och privilegier så att prästers barn skulle ärva efter stadslag medan bröstarvingar till adelsmän skulle ärva enligt landslagen, oberoende av var de var bosatta. Anledningen till privilegiebestämmelserna var att prästerskapet sällan hade några stora jordegendomar, medan adeln ville skydda sitt jordinnehav och hålla det inom släkten genom att så långt som möjligt minska döttrarnas del av arvet till förmån för sönerna.644 Konflikterna mellan släktens och kyrkans intressen hade till stor del ebbat ut vid 1600-talets början, och det var också då som testamentet på allvar fick ett nytt användningsområde och upphörde att enbart vara ett redskap för gåvor till kyrkan. Efter reformationen försvann av naturliga skäl det tidigare dominerande kanoniskrättsliga inflytandet på testamentsrätten. Testamenten med enbart gåvor till kyrkan blev nu alltmer sällsynta.645 Gustav Vasa hade egentligen inte så mycket att invända mot bruket av testamente som sådant, men han ogillade det starka inflytande som prästerskapet utövat under medeltiden beträffande testamentets upprättande. Dödsbädden var ju ett ypperligt tillfälle för prästerna att uppmana den döende att lämna gåvor till kyrkan i akt och mening att komma undan skärselden. Gustav Vasa uttryckte redan i Västerås ordinantia 1527 kritik mot detta bruk att utöva olovliga påtryckningar på den döende: ”icke skal eller nogot siugkt folk twingas åff prestenar til nogot testamente emoth theris frij vilia.”646 Samma tankegång upprepades i 1571 års kyrkoordning där prästerna visserligen gavs rätt att uppmana den döende att ge gåvor till fattiga men ”doch så att han icke medh någhor affwundz gifft förkrencker then rett, som rettom arffuingom tilkommer, Ty sådana gåffua, ähwem hon tilkommer, är gudhi intet behageligh”.647 År 1582 stadfäste JohanIII en ordning gällande testamenten, som i sin tur Gustav Vasa hade fastställt 1556. Bestämmelserna var gällande för hela riket och innebar att präster644 Almquist, Jan Eric 1953 s. 38f; Inger, Göran 2011 s. 35 och 115f. 645 En äldre norsk undersökning har visat att det under medeltiden fanns en utbredd folklig vidskepelse att den som nedtecknade sitt testamente också skulle vara beredd på en snar död. Detta bidrog naturligtvis dels till att antalet testamenten hölls nere på en tämligen låg nivå, dels att de nedtecknades först på dödsbädden (Platou, Oscar 1899 s. 59). 646 Västerås ordinantia p. 17 (Konung Gustaf den förstes registratur del 4 1527 s. 243. Jfr Bååth, Ludvig Magnus 1905, s. 189f. 647 Ordning om de siukas besökning (Laurentius Petris Kyrkoordning av år 1571 s. 130).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=