testamentet i den svenska lagstiftningen 201 samma boet (med undantag av prästeståndets privilegier och stadsrättens bestämmelser där fördelningen var hälften var mellan makarna).630 Fast egendom som en make ägt redan före äktenskapet var med hänsyn till släktens anspråk undantagen från giftorätten. Detsamma gällde det som endera maken förvärvat före äktenskapet, eller fått i arv före eller under äktenskapet, detta förblev enskild egendom. Hustruns rätt till egendom efter maken var beroende av om de hade några barn tillsammans eller inte. En hustru som hade barn erhöll en tredjedel av makens avlinge, men inte något av arvejorden. Den skulle bröstarvingarna ärva. Hade hustrun inte fött några barn, förlorade hon giftorätten.631 Hemgiften och morgongåvoinstitutet tryggade också änkans försörjning, och kan ses som ett slags pensionsförsäkring. Hemgiften utgjordes av det som kvinnan fört med sig i boet vid giftermålet. Morgongåvan var ingen frivillig gåva, namnet till trots, utan var lagstadgad. Var inte morgongåva utfäst, antogs att hälften av det som angavs i lagen var morgongåva. Enligt 1734 års lag utgick morgongåva enligt landsrätt oberoende om kvinnan hade barn med mannen eller inte. Enligt stadsrätten utgick morgongåva endast om hustrun inte hade några barn med mannen. Det ovannämnda var alltså några av anledningarna till att inbördes testamenten med tiden blev så betydelsefulla för änkans försörjning.632 Under 1600talet utökades mannens möjligheter att komma åt hustruns tillgångar för att till exempel betala sina egna skulder. Anledningen till detta var bland annat den ökande handeln som medförde att man var i större behov än 630 STLGB9:5-6 (Holmbäck, Åke – Wessén, Elias 1966 s. 42f). 631 Hellner, Johannes 1934 s. 54. 632 Efterlevande make fick arvsrätt efter den avlidne maken först på 1920-talet genom en rad reformer. Genom en ny lag 1920 fick den efterlevande maken under vissa omständigheter (bl.a. i det fall att det inte fanns några gemensamma barn) ärva den avlidne maken. Det var också nu (från och med 1921) som morgongåvoinstitutet togs bort. Genom 1928 års arvslag fick den efterlevande maken ärva hela den avlidna makens kvarlåtenskap, om det saknades bröstarvingar. Arvingar till den avlidne i den andra parentelen fick då rätt till efterarv. I de fall den avlidne maken efterlämnade barn, hade de rätt att få ut sitt arv omedelbart. Först från och med 1988 infördes bestämmelser som stadgade att den efterlevande maken ärvde före gemensamma bröstarvingar. Dessa fick sin arvsrätt uppskjuten till tidpunkten för den efterlevande makens död (efterlevande makes arvsrätt var dock inte skyddad mot den avlidna makens testamentariska förordnande). Det var alltså först i slutet av 1990-talet som lagstiftaren flyttade fokus från (de gemensamma) barnen till den efterlevande maken som det mest skyddsvärda intresset. Särkullbarn har dock rätt att få ut sitt arv direkt (Brattström, Margareta – Singer, Anna 2006 s. 22ff; Inger, Göran 2011 s. 255).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=