justitia et prudentia, kapitel 4 200 vidare en klar åtskillnad mellan arvejord och avlingejord, och beträffande den senare fick man hantera den hur man ville: ”all avlingejord må man ock giva för sin själ.” Detta var samma ungefär formulering som fanns i ULKB.627 Men den äldre handskriften omfattades inte av stadfästelsebrevet som talade om stridigheter mellan de kyrkliga och världsliga intressena. Det troliga är att bestämmelserna om själagåvor och testamenten efter oenigheter har tagits bort ur den nyare versionen av Södermannalagen som omfattades av stadfästelsebrevet.628 I landskapslagarna förekom två olika arvsordningar: den äldre ordningen byggde på gradualprincipen och den yngre på parentelprincipen. Tanken med gradualprincipen, som återfanns i bland annat Götalagarna, var att inte splittra upp boet på alltför många arvingar. Den som stod först i arvsordningen fick hela arvet. I första hand ärvde, i nu nämnd ordning, son, dotter, far, mor, bror, syster och sonson etc. I de allra äldsta landskapslagarna saknade en kvinna som var släkt med den döde genom en kvinna, till exempel dotterdotter och moster, arvsrätt. Detta ändrades emellertid i de yngre lagarna. Parentelprincipen, som fanns i Svealagarna, delade in släkten i olika avdelningar (parenteler) med olika förtursrätt till arvet. Först när arvingar saknades i en arvsklass kunde mer avlägsna släktingar i nästa parentel ärva. En man och hustru utgjorde tillsammans med sina avkomlingar (barn och barnbarn och så vidare) en parentel. En avlidens avkomlingar (descendenter) kunde träda in i den avlidnes ställe och överta dennes del av arvet enligt den så kallade istadarätten. I första hand ärvde den dödes eget parentel (hans descendenter) och saknades det arvsberättigade där, gick man vidare till den andra parentelen, den dödes föräldrars parentel. I den tredje parentelen ingick den dödes far- och morföräldrar. Landslagen begränsade istadarätten till barnbarn och syskonbarn.629 Enligt den medeltida rätten saknade make/maka i princip arvsrätt efter den andre maken. Fokus låg istället på barnens och släktens rätt till arv. Den efterlevande maken fick istället sitt rättsliga skydd på andra sätt: genom giftorätten, rätten att sitta kvar i oskiftat bo, hemgiften samt morgongåvoinstitutet. Enligt de medeltida landskapslagarna hade mannen giftorätt med två tredjedelar och hustrun med en tredjedel i det gemen627 Södermannalagens KB12 (Holmbäck, Åke – Wessén, Elias 1940 s. 21. 628 Holmbäck, Åke – Wessén, Elias 1940 s. XIIIf. För en annan uppfattning, se Sjöholm, Elsa 1988 s. 85ff. 629 Almquist, Jan Eric 1953 s. 38f; Inger, Göran 2011 s. 34ff och 115f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=