RB 70

testamentet i den svenska lagstiftningen 199 nas samtycke upptaget.621 Motsvarande bestämmelser, även om de enbart gällde fast egendom, återfanns i Östgötalagen.622 Detta torde ha sin förklaring i den maktkamp mellan kungen och kyrkan som var tydlig i Götalagarna, dit både Västgötalagen och Östgötalagen räknades, ett faktum som har uppmärksammats av bland annat Elsa Sjöholm.623 På samma sätt lyste en stark kyrklig och kanoniskrättslig påverkan igenom i Upplandslagens bestämmelser. Upplandslagen var en av de få landskapslagarna som explicit använde ordet ”testamente” i lagtexten. Lagen gjorde inte någon åtskillnad på gåva och testamente. Enligt ULKBkunde man med släktens samtycke testamentera bort all sin arvejord till kyrkan, omman så önskade. Även utan samtycke kunde en viss del – en tiondel (att jämföra med tionde till kyrkan) – av arvejorden ges bort. Ville man däremot ge bort arvejord till någon annan än kyrkan krävdes det fortfarande samtycke från arvingarna. Avlingejord och lösören förfogade testator helt fritt över: ”all avlingejord må man giva för sin själ.”624 I de yngre landskapslagarna sågs alltså en reaktion mot den mer frikostiga testationsrätten. Vid den här tiden fanns tydliga spänningar mellan kungen, adeln och kyrkan om vem som skulle ha kontrollen över lagens utformning. Det finns belagt att biskopen deltog i lagstiftningsarbetet tillsammans med de världsliga företrädarna vad gällde Södermannalagens kyrkorättsliga utformning. Vid stadfästandet av lagen 1327 hade den världsliga och den kyrkliga maktens företrädare enats om allt förutom två för kyrkan centrala rättsområden: regler om själagåvor till kyrkan och regler om testamenten. Bestämmelserna om testamente undantogs alltså från stadsfästelsen.625 Beträffande Södermannalagen finns lagtexten bevarad i två olika handskrifter, en från omkring 1327 och en från 1335 eller senare. I den äldsta versionen fanns ett lagrum om testamente som inte hade någon motsvarighet i den yngre handskriften.626 Lagrummet återfanns i kyrkobalken och inte i ärvdabalken, vilket kan vara ett tecken på att det sågs som en kyrklig angelägenhet. Bestämmelsen i kyrkobalken gjorde 623 Sjöholm, Elsa 1988 s. 249. 624 ULKB14 (Wessén, Elias – Holmbäck, Åke 1933 Upplandslagen s. 22ff). Se även Inger, Göran: 1997b s. 432. 625 Kung Magnus Erikssons stadfästelse av Södermannalagen den 10 augusti 1327 (Svenskt diplomatarium bd 4 åren 1327-1340 brev nr 2624 s. 20f). Präster fick dock rätt att göra testamente enligt Södermannalagens ärvdabalk fl. 7. Se även Hellström, Jan Arvid 1971 s. 144 samt Sjöholm, Elsa 1988 s. 88. 626 Wiktorsson, Per-Axel 1976 s. 27ff.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=