justitia et prudentia, kapitel 4 198 den kanoniska rätten inte förespråkade att man skulle skänkaall sin egendom till kyrkan, och därigenom göra sina barn helt arvlösa. Detta stred mot alla då kända rättsordningar. Istället utgick man från det så kallade huvudlottssystemet, som i sin tur hade sin grund i uttalanden av kyrkofadern Augustinus. Samma stadgande återfanns även i Gratianus dekret. Med detta i åtanke utformades den kanoniska rättens bestämmelser om bröstarvingarnas laglott på så vis att när arvet skulle delas mellan arvingarna så skulle ytterligare en enhet läggas till. Den som hade en son skulle betrakta Kristus som sin andra son och ge honom hans del av arvet. Om man hade två söner, var Kristus den tredje sonen och så vidare. Detta uttalades bland annat i ett brev från påven Alexander III till kung Knut Erikson 1161.616 Intressekonflikterna mellan släktens och individens rättigheter avspeglades i landskapslagarna, och lagarnas regler skilde sig något åt beträffande testationsfrihetens omfattning.617 I landskapslagarna lyste även de långvariga konflikterna mellan den kyrkliga och den världsliga makten om testamentsrätten igenom. Ett exempel på denna konflikt kan ses i den äldre Västgötalagens ärvdabalk, en av de äldsta bestämmelserna som finns i Sverige angående testamenten. Där stadgades bland annat att man vid dödsbädden inte fick ge bort någonting som egentligen skulle tillfalla sina arvingar utan deras samtycke. Man tillägger dock – med hänvisning till Guds lag – att arvingen inte fick säga nej om arvlåtaren ville ge sådana gåvor.618 Lagen tog alltså här både hänsyn till önskemålen om att jord skulle stanna inom familjen (genom kravet på samtycke)men även till kyrkans krav på testationsfrihet (genom att bekräfta rätten att göra testamenten).619 Inte heller Östgötalagen godtog de påvliga rekommendationerna fullt ut i sina arvsbestämmelser.620 Med tiden verkade det som om kyrkans linje för testationsfrihet vann mark, för i den yngre Västgötalagen fanns inte längre kravet på arvingar616 Svenskt diplomatariumbd 1 åren 817-1285 brev nr 41 s. 60f. 617 Olivecrona, Knut 1898 s. 56ff; Westman, Karl Gustaf 1937 s. 82. 618 Äldre Västgötalagens ÄB 10 (Holmbäck, Åke – Wessén, Elias 1946 s. 77. Se även Bergman, Carl Gunnar1909b s. 33f. 619 Det kan här noteras att Västgötalagen inte gör någon åtskillnad på olika egendomsformer. 620 Wessén, Elias – Holmbäck, Åke 1933 Östgötalagen s. 29. 621 Yngre Västgötalagens ÄB (Holmbäck, Åke – Wessén, Elias 1946 s. 268ff). 622 Östgötalagens ÄB 11 stadgade emellertid att man inte fick lov att ge bort jord till skada för rätta arvingar. Se även Östgötalagens KB 24 (Wessén, Elias – Holmbäck, Åke 1933 s. 17 och 129).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=