testamentet i den svenska lagstiftningen 197 kyrkan och de svenska landskapens menigheter. Kyrkan var av ekonomiska skäl en stark förespråkare för testationsfrihet. I den kanoniska rätten stadgades fri testationsfrihet, med det enda undantaget att bröstarvingarnas laglott skulle beaktas. Under medeltiden innehöll testamenten som ovan nämnts främst gåvor till fromma ändamål. Under 1200-talet hade påven i Rom vid flera tillfällen synpunkter på det svenska bruket av testamenten. Påven Innocentius III uppmanade 1206 de svenska biskoparna att tillkännage att alla hade full frihet att testamentera sina ägodelar till kyrkor och andra fromma ändamål. Kravet på arvingarnas samtycke till testamentet som fanns i många svenska lagar, var enligt påven enconsuetudo perversa(en fördärvlig sedvana) som borde motarbetas.613 År 1274 befallde Gregorius X jarlen, lagmännen, häradshövdingarna och de andra stormännen i Sverige, att de skulle avhålla sig, sina fogdar och ombud från att uppställa hinder för testamentsgåvor till kyrkorna och andra fromma ändamål.613 Gösta Åqvist har i sin studie av kungens lagstiftningsmakt och domsmakt under medeltiden, betraktat landsskapslagarna såsom stiftslagar. Detta synsätt kan förklara dels kyrkans inflytande på utformningen av lagarna, dels den skilda utformning som landskapslagarna fick i respektive område eller stift om man så vill.614 Bland annat på grund av kyrkans intresse av donationer till förmån för den kyrkliga verksamheten, erkändes så småningom en begränsad testationsfrihet även i den svenska rätten. David Nehrman konstaterade i sin kommentar till ärvdabalken vid mitten av 1700-talet, att de första svenska testamentena kom efter kristendomens införande och att bruket av testamenten understöddes av kyrkan. Nehrman menade att prästerskapet skrämde upp församlingsmedlemmarna för att få dem att göra donationer till kyrkan. I syfte att undvika skärselden, eller åtminstone förkorta tiden där, upprättades många testamenten med kyrkliga gåvor: ”thess Clericie tilägnade sig rätt, att så inbilla the enfaldiga lekmän, hwad de wille.”615 Kravet på arvingarnas samtycke till gåvan kvarstod emellertid, och bestämmelserna fick karaktären av en kompromiss mellan kyrkans krav och det världsliga samhällets rättsuppfattning. Man bör dock ha i åtanke att 612 Svenskt diplomatariumbd 1 åren 817-1285 brev nr 131 s. 156f. Se vidare om bruket av testamente in pios usus under medeltiden i Bååth, Ludvig Magnus 1905. 613 Svenskt diplomatariumbd 1 åren 817-1285, brev nr 577 s. 475ff. 614 Åqvist, Gösta 1989 s. 92-121. 615 Nehrman, David 1752 förordet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=