testamentet i den svenska lagstiftningen 183 Reduktionen och de övriga besluten vid 1680 års riksdag kan alltså ses både som en intern maktuppgörelse inom adeln, som en sanering av statsfinanserna och som ett steg på vägen mot envälde. De adelsmän som adlats av Karl XI var till stor del ämbetsmän och officerare som inte hade något större intresse av att värna om den gamla adelns jordinnehav och privilegier. De stod istället på kungens sida både i fråga om en reduktion och i andra ärenden. Dessutom låg det statsfinansiella skäl bakom: rikets budget behövde stärkas med nya medel. Flera år av krig hade tärt hårt på den svenska ekonomin. Kungen fick även rätt att regera utan rådets medverkan (utan ”råds råde”) och grunden till det karolinska enväldet hade lagts. Reduktionen medförde att drygt hälften av adelns jordinnehav i Sverige skulle återgå till kronan. Riksdagen fastslog att kronan hade rätt att ta tillbaka all jord som någon gång varit skattejord eller tillhört kronan. Kronan gavs dessutom rätt att dra in alla donerade gods i de erövrade provinserna, grev- och friherreskap samt alla donationer som givits med de villkor som fastslogs i Norrköping 1604 och vars ränta översteg 600 daler silvermynt om året. Även den jord och de jordräntor som sålts eller förpantats av kronan krävdes tillbaka i stor utsträckning med argumentet att köpe- och pantgodsinnehavarna uppburit mer i inkomster av jorden än vad de betalda köpesummorna och till kronan givna lånen motsvarade.561 För reduktionens räkning inrättades ett nytt ämbetsverk, reduktionskommissionen, som leddes av Herman Flemings sonClaes, en av Karl XI:s lojalaste ämbetsmän. Efter Flemings död 1685 tog Fabian Wrede över ledningen av kommissionen. Utfallet av reduktionen varierade mellan olika släkter, men liksom 1655 var det högadeln och vissa ätter inom riksrådet som drabbades hårdast. Den tidigare rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie dömdes i förmyndarräftsen att ensam betala tillbaka 350 000 daler silvermynt i likvida medel till kronan. Magnus Gabriels förmögenhet bestod huvudsakligen av jordegendomar, men släkten De la Gardie tillhörde inte den äldre svenska adeln och hade därför inte en lika stor andel gamla ärvda gods (som till stor del inte omfattades av reduktionen) i sin ägo. Dessa två faktorer kan delvis förklara varför reduktionen slog så pass hårt mot dem. De gods och slott som inte drogs tillbaks till kronan fick säljas för att betala ersättningen till kronan. Magnus Gabriel De la Gardie drab561 Magnusson, Lars 1985 s. 9f; Rystad, Göran 2001 s. 167ff
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=