testamentet i den svenska lagstiftningen 181 penserades för detta genom att få en årlig brudskatt, en slags hemgift. Riksdagsbeslutet i Norrköping fick följder för testamentsmålen då hovrätten var tvungen att vara uppmärksam på huruvida egendomen i en tvist omfattades av beslutet eller inte. Med andra ord, frågan var om ägaren innehade egendomen med full äganderätt eller var den villkorad.553 Redan under Karl IX:s tid donerades emellertid gods med betydligt mer frikostigare arvsrättsvillkor än de som stadgades i riksdagsbeslutet. Förläningspolitiken var som mest generös under drottning Kristinas regeringstid på 1640- och 1650-talen då framförallt riksråden och högadeln (bland andra släkterna Oxenstierna, De la Gardie, Brahe, Banér, Horn och Skytte) fick ta del av donationerna.554 Donationerna kan till viss del förklaras med att de var belöningar till officerare och civila ämbetsmän som på olika sätt deltagit i trettioåriga kriget, och en annan del av godsavsöndringarna utgjordes av betalningar för tjänster till kronan. Men ingen regent vare sig före eller efter Kristina var så frikostig med rena gåvor till adeln.555 Vid mitten av 1600-talet hade adeln kontroll över nästan två tredjedelar av alla hemman i Sverige-Finland, och kronan fick i princip inte in någon skatt från dessa egendomar. Godsavsöndringarna innebar att en stor del av de räntor som skatte- och kronobönderna betalade hamnade som inkomst hos adeln istället för i statskassan. Den kronojord som överfördes till adeln gavs med full äganderätt, medan den skattejord som avsöndrades inte omfattades av bördsrätten.556 Kraven på en reduktion och en begränsning av adelns makt hade framförts av de tre ofrälse stånden under en längre tid, och adelsståndet självt var splittrat i frågan. Lågadeln – som inte alls fått ta lika stor del av jorddonationerna som högadeln och dessutom var den av Riddarhusets tre klasser som expanderade snabbast på grund av nyadlandet – hade inga större invändningar mot en reduktion och stödde därför förslaget. Kammarkollegiet klagade också på att rikets ordinarie inkomster var otillräckliga, och att det rådde ständig penningbrist i statskassan.557 Drottning Kristina motsatte sig dock kraven på en reduktion, och meddelade vid 1650 års riksdag att hon inte ville genomföra några indragningar av done553 Se t.ex. mål 71 Bååt mot Ribbing, hovrättens protokoll den 16 december 1667 (revisionsakt den 5 augusti 1669, s. 19 (JRA, RA)). Se även Clason, Sam 1895 s. 65ff. 554 Heckscher, Eli 1936 s. 315; Magnusson, Lars 1985 s. 19. 555 Heckscher, Eli 1943 s. 7ff. 556 Magnusson, Lars 1985 s. 19; Nilsson, Sven A. 1958 s. 71 557 Dahlgren, Stellan 1964, s. 3f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=