justitia et prudentia, kapitel 4 172 För att undvika en alltför anakronistisk syn beträffande den tidigmoderna äganderätten, så är det enklast att betrakta denna som ett knippe av både rättigheter och skyldigheter vars innebörd varierade beroende på vilken tid och plats man placerade dem i, snarare än som ett entydigt äganderättsbegrepp.520 Jorden var den i särklass viktigaste resursen i Sverige långt in på 1800talet, och den medeltida och tidigmoderna arvsrätten var ett viktigt verktyg för att trygga släktens äganderätt till densamma. De arvsrättsliga reglerna i landskapslagarna gynnade visserligen de manliga släktingarna, men även de kvinnliga släktingarna hade rätt till sin del av arvet (kvinnornas arvslott motsvarade hälften av männens) och de var på intet sätt uteslutna från arv av jord.521 De äldre reglerna kring äganderätt hade uppstått i en samhällsordning som grundade sig på en kollektiv naturahushållning med ätten i centrum.522 Man kan säga att testamentsrätten befann sig i gränslandet mellan arvsrätt och äganderätt, där regleringar på det ena rättsområdet omedelbart påverkade tillämpningen av det andra områdets bestämmelser. Frågan om den individuella äganderätten var central för användningen av testamenten då den till exempel satte upp gränserna för testamentsdispositionens omfattning. Kopplingarna mellan den fasta egendomen, först och främst jord, och de arvsrättsliga reglerna var alltså starka. Det ekonomiska underlaget i form av fast egendom ägdes i första hand av släkten som kollektiv och inte av enskilda individer. Jordinnehav var att betrakta som ett lån givet av äldre släktled och det skulle gå vidare till barn och barnbarn. Gränsen mellan äganderätt och nyttjanderätt var i detta avseende flytande. Äganderätten till fast egendom kunde alltså liknas vid ett slags förvaltar520 Hagberg, Sten 1995 s. 58; Ågren, Maria 1997a s. 45. 521 Winberg, Christer 1985 s. 24. 522 Synen på ättesamhället hade sin grund i den rättshistoriska forskningen i Tyskland under 1800-talet, sommenade att individen existerade i första hand som en medlem av ätten. Inte minst den historiska skolan framhöll ättesamhällets betydelse (Sjöholm, Elsa 1988 s. 34f). Ättesamhället ansågs ha existerat i Norden men successivt försvunnit under tidig medeltid. Man har med utgångspunkt i de medeltida lagarna och de isländska sagorna försökt rekonstruera hur ättesamhället var uppbyggt. Senare forskning har i vissa delar kritiserat de äldre och traditionella föreställningarna om ättesamhället, och avfärdar dessa som svårbekräftade myter eller teorier. Ätten framträdde nämligen aldrig som en entydigt avgränsad social enhet med preciserade rättsliga funktioner. Detta gällde bland annat synen på det kollektiva jordägandet. Denna reviderade syn på ättesamhället återfinns bl.a. hos Gaunt, David 1996 s. 186-210; Sjöholm, Elsa 1988 s. 3351 samt Winberg, Christer 1985 s. 20ff och 145ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=