Under 1600-talet präglades rättsutvecklingen i Sverige av den judiciella revolutionen. Rättsväsendet blev alltmer centraliserat och statligt kontrollerat. Lekmännens inflytande och lokalsamhällets medverkan i rättskipningen minskade till förmån för utbildade, professionella jurister och ett mer utvecklat domstolssystem med en klar instansordning. Förändringarna inom domstolsorganisationen hade ett nära samband med utbyggnaden av den svenska förvaltningen. Centralisering och byråkratisering präglade utvecklingen liksom ståndssamhället med dess privilegielagstiftning. Den svenska adeln innehade genom privilegiebestämmelser de viktigaste ämbetena inom både den civila förvaltningen och inom militären. Sedan gammalt låg den högsta domsmakten i riket hos kungen. Men i takt med att landet expanderade blev det allt svårare för kungen att utöva domsmakten personligen. År 1614 beslutades att den kungliga domsmakten skulle delegeras till en hovrätt vars uppgift skulle vara att döma i kungens ställe. Den första hovrätten etablerades i Stockholm samma år, och fick sina instruktioner genom 1614 års rättegångsordinantia och 1615 års rättegångsprocess. Hovrätten fungerade dels som en appellationsdomstol, dels som först instans i mål mot adelsmän. Som en del av omorganisationen av förvaltningen inrättades med tiden fler hovrätter i det svenska riket: Åbo (1623), Dorpat (1630) och Jönköping (1634). Hovrätten i Stockholm, som med tiden kom att benämnas Svea hovrätt, innehade dock en särställning. Hovrätten leddes, liksom de andra kollegierna inom förvaltningen, av en president. I den dömande verksamheten deltog förutom presidenten även vice presidenten och de övriga dömande ledamöterna, assessorerna. Dessutom deltog ofta auskultanter i hovrättens förhandlingar. Auskultanter var studenter som under eller efter sin utbildning kompletterade sin utbildning med praktik. De satt med och lyssnade på vad som sades under rättegångarna, men deltog inte i den dömande verksamheten. I början av 1600-talet kunde man skönja de första tecknen på ett begynnande advokatväsende i Sverige, och parternas ombud spelade också en viktig roll för rättstillämpningen och rättsbildningen inom hovrätten. Det var ombuden som utformade parternas inlagor, vilka låg till grund för hovrättsförhandlingen. Tanken var att hovrätten skulle döma i kungens ställe, men genom1615 års rättegångsprocess infördes möjligheten att ansöka om revision, en överjustitia et prudentia, kapitel 3 166 3.6 Sammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=