”then helsosamma justitia”:1600-talets judiciella revolution 165 Åtminstone i de fall där alla närvarande rådsherrar var eniga, följde kungen deras enhälliga mening. Det faktumatt kungen efterfrågade var och ens åsikt, torde tyda på att han åtminstone ville utnyttja rådsherrarnas erfarenhet eller sakkunskap i en särskild fråga. Det föll sig då sedan naturligt att kungen gick på samma linje som rådets medlemmar förespråkat. Risken fanns emellertid att vissa rådsmedlemmar vände kappan efter vinden, och yttrade det beslutsalternativ som de trodde att kungen ville höra.509 Revisionssekreteraren skrev ut domen – med eller utan gjorda ändringar – som slutligen godkändes av kungen och undertecknades av densamme. Fram till cirka 1650 var det bara kungen/drottningen som undertecknade dombrevet, men efter nämnda årtal skrev även revisionssekreteraren under som kontrasignant.510 Under Karl XI:s regering blev kontrasigneringen alltmer formell. Kontrasigneringen tappade kopplingen till beredningen och föredragningen av ärendena. Den var inte längre ett lika säkert tecken på potentiellt inflytande från revisionssekreterarens sida.511 Utmärkande för Karl XI:s regeringstid var annars den viktiga roll som experter av olika slag spelade. Den gamla formen av rådssammanträde – där alla tillgängliga riksråd deltog och diskuterade alla slags ärenden – förekom inte längre. Det var inte längre brukligt att alla riksråden närvarade, utan riksråden deltog vid de möten där ärenden av det slag som de var specialiserade på togs upp. Delegering av ärenden var vanligt. Dessutom kallades ofta olika specialister in till rådsmötena, och ärenden skickades på remiss. Kanslikollegiet spelade härigenom en central roll för fördelningen av ärendena. Det är svårt att avgöra hur mycket en handläggare hade att säga till om i det enskilda fallet, men klart är att de hade möjligheter att påverka utgången av ett ärende, och det förekom mutor i olika former. Det kunde röra sig om allmänt uttalade löften om gentjänster eller mer specificerade gåvor till den berörde tjänstemannen: hästar, kläder, klockor eller möbler för att nämna några exempel.512 509 Lövgren, Anna-Brita 1980 s. 129f. 510 Almquist, Jan Eric 1941a s. 824f; Almquist, Jan Eric 1957 s. 183f; Lövgren, Anna-Brita 1980 s. 173. 511 Lövgren, Anna-Brita 1980 s. 68. 512 Norrhem, Svante 1993 s. 116f; Rystad, Göran 2001 s. 235ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=