vissa speciella områden, till exempel justitieärendena, gick på remiss och utreddes av sakkunniga innan själva beslutet fattades av Kungl. Maj:t. De personer som var placerade på de högsta ämbetena inom de centrala kollegierna hade en unik möjlighet – även under Karl XI:s envälde – att under remissförfarandet påverka utgången av ett ärende. Kungen rättade sig nämligen i allmänhet efter rådgivarnas förslag. Efter det att ett revisionsmål anhängiggjorts utsågs en sekreterare, vars uppgift var att föredra målet inför kungen och riksrådet. Valet skedde genom lottning för att borga för ett opartiskt förfarande. Detta system var emellertid inte helt utan nackdelar. En del förespråkade att den som hade störst kompetens inom ett område skulle tilldelas dessa mål. Andra varnade för att lottningen kunde bidra till att svåra och komplicerade mål hamnade hos oerfarna sekreterare.507 Rättegången var till största delen en skriftlig process, även om det kunde förekomma inslag av både muntlighet och offentlighet (se nedan). Vid revision fick i princip inte några nya bevis anföras, vilket var tillåtet vid vad. Revisionsrätten – en beteckning som började användas redan under GustavII Adolfs regeringstid – skulle bara beakta det bevismaterial och de handlingar som redan förekommit i tidigare rättegångar. Förfarandet innebar i regel ingen ny rättegång, utan målet avgjordes på handlingarna. Revisionssekreteraren utarbetade en promemoria (den så kalladestatus causae et controversiae) som innehöll de inkomna revisionshandlingarna samt avskrifter av underrätternas domar i det aktuella fallet. Promemorian lästes upp av revisionssekreteraren inför kungen och rådet, så att dessa kunde sätta sig in i ärendet. Ibland hände det att någon av hovrättsassessorerna (framför allt från Svea hovrätt) kallades in för att redogöra för ett visst fall där någonting var oklart eller där domen ansågs vara formellt felaktig. Efter föredragningen följde vanligen en diskussion varefter det fanns möjlighet att kalla in parterna för utfrågning. Argumentationen mellan parterna skedde i första hand genom skriftväxling, men de kunde också kallas in personligen (eller deras ombud/fullmäktige) för att muntligen redogöra för sin sak. Efter parternas framställan följde överläggning och votering. Revisionssekreteraren hade då utarbetat ett skriftligt förslag till dom somkungen och rådet tog ställning till. Riksrådens röster var bara rådgivande: kungen hade det slutgiltiga avgörandet i sin hand.508 507 Jägerskiöld, Stig 1964 s. 287f. 508 Almquist, Jan Eric 1941a s. 824f samt 1957 s. 183f; Lövgren, Anna-Brita 1980 s. 173. justitia et prudentia, kapitel 3 164
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=