justitia et prudentia, kapitel 3 160 1680-talet parterna rätt att före rättegången ta del av relationen och klandra densamma om de ansåg den vara jävig eller innehålla fel och försummelser. Arbetet med att ställa samman relationerna var betungande, och hovrättens ledamöter försökte emellanåt smita undan denna arbetsuppgift, vilket medförde att arbetet drog ut på tiden. När relationen väl var färdigställd skulle referenten föredra målet inför hovrätten. Dessutom skulle samtliga ledamöterna gå igenom hela akten själva vilket var en garanti för att målet behandlades på rätt sätt. I omfattande mål sattes en lista med skäl för och emot upp, och denna fick sedan utgöra diskussionsunderlag. Protokoll fördes under förhandlingen (med tiden skildes de delar av protokollet som handlade om överläggningen till domen, och omröstningen, ut och lades samman i seriencodex rationum).498 Referenten upprättade ett förslag till dom, ett votum. De övriga ledamöterna avlade sedan var och en sin röst enligt en fastställd turordning. Hovrättens votering var ofta tidskrävande, och flera reformförsök gjordes för att effektivisera omröstningen. Enligt rättegångsprocessen skulle den mening som presidenten företrädde gälla om det blev lika röstetal. Var inte presidenten närvarande, skulle vice presidentens röst räknas som den högsta. I civilmål beaktade man egentligen inget annat än röstetalen: om det fanns flera olika meningar i ett mål, segrade den mening som flertalet förespråkade. Man försökte i allmänhet inte jämka samman ledamöterna.499 När domen väl avkunnats, meddelades parterna domslutet genom uppläsning inför öppna dörrar. Under 1600-talet skedde en betydande del av rättsbildningen genom hovrätternas dömande verksamhet, och hovrätterna uppmanades att i liknande fall rätta sig efter varandras domar så att rättstillämpningen blev enhetlig. Hovrätterna skulle vidare informera och hålla sig informerade om de andra hovrätternas utslag och domar.500 Utformningen av hovrättsdomen var därför central för den dömande verksamheten. Domarna var oftast kortfattade, utan motivering och skrivna på svenska. Själva domen avslutades från 1620-talet och framåt med frasen: ”Sådant alt medh Rätta.” Det är inte klarlagt varför uttrycket användes, och man vet inte eller om användningen hade sin grund i andra länders 498 Jägerskiöld, Stig 1964 s. 298f. 499 Jägerskiöld, Stig 1964 s. 303f. 500 Detta synsätt återfinns t.ex. i ingressen till drottning Kristinas straffordning från 1653 (Schmedeman s. 294). Se även Thunander, Rudolf 1993 s. 274ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=