”then helsosamma justitia”:1600-talets judiciella revolution 157 diga och överflödiga,487 och deras verksamhet var främst ägnad till att ”uppegga folk till onödiga rättegångar”, en åsikt som delades av större delen av den svenska högadeln vid den tiden. Det faktum att många av advokaterna dessutom var ofrälse bidrog den konservativa högadelns ogillande.488 Axel Oxenstierna och Johan Skytte var å sin sida mer förstående för att det fanns ett behov av ombud, bland annat för att effektivisera hovrättsprocessen.489 Johan Skytte var ju också den som var med och införde och utvecklade auskultantväsendet inom de svenska ämbetsverken (se ovan). Också rättegångsförfarandet i hovrätten reglerades i 1614 års rättegångsordinantia och 1615 års rättegångsprocess. Reglerna bar inte mycket spår av de gamla medeltida lagarna, utan präglades snarare av ett europeiskt rättstänkande och av hur processen utvecklats i praxis under årens lopp. Ett problem här, som på många andra områden, var otillräcklig lagstiftning och ofullständiga regleringar om så pass centrala element som ombud, delgivning, bevismedel, protokoll, omröstning och så vidare.490 Som nämnts i inledningskapitlet utgjordes hovrättsmålen av instämda mål och vädjademål (se avsnitt 1.4.2). I det första fallet utfärdades en stämning (citation) efter ansökan (supplik) i vilken käranden ansökte om stämning å svaranden. Stämningen var viktig för rättegången, då dom inte kunde ges över mer än vad som åberopats i stämningsansökan. I det andra fallet var målet överklagat från lägre instans. När ett mål väl anhängiggjorts vid hovrätten utsågs en föredragande. Målen lottades mellan hovrättens ledamöter, och lottningen skedde inför öppna dörrar för att undvika jäv. Hovrättspresidenten Johan Gyllenstierna förespråkade dock på 487 Per Brahes utpräglade motvilja mot advokater medförde att han vid flera tillfällen – i strid med rättegångsprocessens föreskrifter – inte tillät parter att använda sig av sina ombud i civilmål. Så var t.ex. fallet i mål 2 mellan Elsa Oxehufvud och Reinhold Leuhusen 1642. Leuhusens ombud avvisades med motiveringen att Leuhusen var man, frisk och sund och dessutom boende i staden. Han kunde därför själv föra sin talan. Oxehufvud fick däremot behålla sitt ombud då hon var ”en kvinnas person” (mål 2 Oxehufvud mot Leuhusen, hovrättens protokoll den 23 maj 1642 (revisionsakt i vol. 1643 sept. (okt-dec) samt oresolverade (JRA, RA)). 488 Petrén, Sture 1947 s. 8. 489 Petrén, Sture 1947 s. 5f. 490 Jägerskiöld, Stig 1964 s. 285. 3.4 Hovrättsmålens handläggning och hovrättsdomens utformning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=