justitia et prudentia, kapitel 3 156 var just änkor som kunde företräda sig själva. Men även om änkorna hade ett rättsligt handlingsutrymme, så var det svårt för dem att rent praktiskt föra sin egen talan vid rättegångarna, de hade ofta ingen juridisk kunskap till exempel, och deras behov av ombud var allmänt känt och accepterat av domstolarna. Under första hälften av 1600-talet hände det också att välbärgade änkor ofta gifte om sig med yngre, juridiskt utbildade män, som en sista möjlighet för att skaffa sig ett rättsligt ombud.484 År 1656 antog Svea hovrätt en stadga beträffande hovrättens ordning för processer. Denna reglerade bland annat tillträdet för dem som ville verka som advokat vid hovrätten.485 Kravet på akademisk utbildning för tillträde till advokatyrket upprätthölls av hovrätten, som ivrade för ett advokatmonopol, liksom kravet på en ”medborgerlig oförvitlighet” hos ombuden. Hovrätten höll vidare uppsikt över advokaterna och deras gärning vid domstolen. Punklighet och ordning skulle råda. Advokaterna blev tillrättavisade om de lämnade in för långa och omfattande skrivelser. De fick inte heller åta sig fler mål än de kunde hantera, och det var inte heller tilllåtet att komma oförberedd till förhandlingar eller att försumma skriftväxling. Även advokaterna själva värnade om att inga obehöriga ombud fick verka vid hovrätten, och försökte till och med stänga ute dem som inte redan var godkända ombud.486 Initiativet till en reglering av advokatverksamheten kom alltså från domstolarna. Det var här som man såg att det fanns ett behov – särskilt vid hovrätterna – av juridiskt utbildade ombud som kunde navigera bland dåtidens mångfald av rättskällor. Synen på advokaterna och deras verksamhet varierade under 1600talet. Gustav II Adolf och hovrättspresidenten Per Brahe var tämligen avogt inställd till dem. Brahe var av uppfattningen att advokater var onöTaussi Sjöberg grundar sina resultat på mål från häradsrätter, men jämförelsen ger ändå en indikation på den markant höga andelen kvinnor i just arvs- och testamentsmål. 484 Petrén, Sture 1947 s. 2f. Som exempel på dessa giftermål kan nämnas det 1620 ingångna äktenskapet mellan riksrådet och diplomaten Johan Adler Salvius och den välbärgade änkan Margareta Pedersdotter. Margareta var trettio år äldre men kom ändå att överleva Salvius med fem år: hon blev hela 97 år. Äktenskapet tryggade Salvius privatekonomi, och gav hustrun en inflytelserik ny make. Det sägs emellertid att Salvius in i det sista hoppats på att få överleva hustrun, gifta om sig och bilda familj, då hans första äktenskap av naturliga skäl förblev barnlöst, men så blev alltså inte fallet (Boëthius, Bertil 1918 s. 144 och 155). 485 1656 års hovrättsordning för processer (elva punkter), daterad den 20 oktober 1656 (Kungliga brev 1640-1659 (SHA, RA). 486 Jägerskiöld, Stig 1964 s. 214ff; 1695 års förordning om rättegångsprocess p. 20 (Schmedeman s. 1423).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=