justitia et prudentia, kapitel 3 148 Karl XI:s förmyndarregering, utnämndes Rosenhane till president i Dorpats hovrätt.449 Per Sparre övertog vice presidentämbetet 1658 och innehade detsamma fram till 1663. Sparre efterträddes i maj 1663 av Arvid Ivarsson Natt och Dag (svåger till presidenten Knut Kurck) som sedan var verksam vid hovrätten fram till sin död 1683, och som under sin ämbetsperiod fick uppleva flera politiska skiftningar, från förmyndarregeringens tid fram till enväldets införande. Arvid Natt ochDag tillhörde själv den gamla rådsaristokratin, och var släkt med flera av hovrättens ledamöter. Han stod under sin tid som vice president anklagad inför hovrätten i en uppmärksammad och politiskt laddad rättegång under åren 1678-80. Målet rörde en högförräderianklagelse mot bröderna Johan och Jöran Gyllenstierna.450 Olof Arvidsson Thegner innehade vice presidentämbetet under åren 1683-85. Vid tidpunkten för utnämningen var han en ofrälse enväldesanhängare och stark förespråkare för reduktionen. Utnämningen av Thegner var ett led i Karl XI:s nya utnämningspolitik där ofrälse eller nyadlade ämbetsmän gavs viktiga poster inom förvaltningen. Thegner lämnade posten 1685 för att bli landshövding i Uppland. Hans efterträdare var Håkan Fägerstierna, som satt under perioden 1685-93. Även Fägerstierna var en nyadlad ämbetsman, som tidigare varit verksam professor i juridik i Uppsala på 1660-talet och ledamot av lagkommissionen. Fägerstierna hade rekryterats av Karl XI för att genomföra räfst- och reduktionspolitiken, och han fungerade bland annat som åklagare i den stora kommissionen. Fägerstierna avgick i maj 1693 för att istället tillträda som landshövding i Östergötland. Han dog emellertid bara tre månader senare.451 En stor del av arbetsuppgifterna inom hovrätten utfördes av assessorerna, det vill säga de övriga domarna i hovrätten vid sidan om presidenten och 449 Jägerskiöld, Stig 1964 s. 155. Rosenhane brukar tillskrivas det berömda yttrandet som fälldes vid riksdagen 1672 om den föråldrade svenska rätten. Rosenhane liknade lagen vid ”en sönderbruten marmorvägg, lappad med små gråstenar” (Westman, Karl Gustaf 1937 s. 59). Almquist vill emellertid betona att Rosenhane med yttrandet i första hand avsåg det svenska lagspråket och ingenting annat. I sin syn på lagreformer var Rosenhane nämligen lika konservativ som Per Brahe, och var motståndare till en allmän lagrevision (Almquist, Jan Eric 1952 s. 242). 450 Jägerskiöld, Stig 1964 s. 156; Rystad, Göran 1987-89 s. 446. 451 Anjou, Anton 1899 s. 47; Jägerskiöld, Stig 1964 s. 157f. 3.3.3 Assessorerna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=