”then helsosamma justitia”:1600-talets judiciella revolution 141 avgöras, men detta brukade inte vålla några större problem. Majoriteten bestämde utgången i målet och den som ville kunde få sin skiljaktiga mening införd i protokollet. Konflikter kunde emellertid uppkomma när det gällde frågor kring rättigheter och skyldigheter samt frågor som rörde den egna hedern och äran. För precis som 1600-talsmänniskan i allmänhet var hovrättens ledamöter mycket måna om den egna äran, rangen och värdigheten. Det var av största vikt att bevaka sin plats i rangordningen, och se till att ingen av lägre rang fick en bättre plats vid förhandlingsbordet.427 För att effektivisera och rationalisera arbetet delades Svea hovrätt 1683 upp på två divisioner. Enligt rättegångsordinantian var domstolen domför med åtta närvarande ledamöter, men domstolen bröt mot bestämmelsen titt som tätt då det ofta var svårt att få ihop tillräckigt många ledamöter. Antalet mål växte dessutom för varje år som gick. Med tiden minskades successivt kravet på antalet närvarande ledamöter först till sju och sedan till fyra, förutsatt att dessa fyra var eniga. Genom att minska kravet för domförhet möjliggjordes en reform där hovrättens arbete, efter förebild från kontinenten, delades upp på två divisioner.428 Svea hovrätt var i mångt ochmycket adelns domstol, både när det gällde hovrättens ledamöter och de rättssökande parterna. Precis som i rådet dominerades hovrätten av vissa familjer, som i sin tur var släkt sinsemellan: Oxenstierna, Brahe, Stenbock, Bielke, Horn för att bara nämna några. Det var svårt att få en tjänst på hovrätten om man inte hade rätt kontakter. Högadelns fasta grepp om hovrätten var tydligt, framförallt under första hälften av undersökningsperioden. Adeln var väl representerad bland hovrättens ledamöter, och adliga företrädare innehade bland annat posterna som president och vicepresident. Rekryteringen av ofrälse ledamöter skedde främst bland assessorerna.429 Adelns starka dominans kunde emellanåt leda till att lojalitetskonflikter och jävsproblem uppstod. Detta gällde till exempel de fall då hovrätten skulle döma i känsliga och infekterade arvstvister där parterna ofta var släkt med flera ledamöter både i hovrätten och i rådet. Då stora ekonomiska värden ofta stod på spel, var det inte alltid lätt att hålla sig opartisk. Under andra hälften av 1600-talet uppkom också konflikter mellan ledamöter från den äldre adeln och från de mer nyligen adlade släkterna, där 427 Thunander, Rudolf 1993 s. 36ff. 428 Jägerskiöld, Stig 1964 s. 249ff. 429 Petrén, Sture 1964 s. 81 och 90.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=