justitia et prudentia, kapitel 3 126 genom inrättandet av Svea hovrätt och de övriga hovrätterna under första hälften av 1600-talet. Den oklara instansordningen före 1614 gav upphov till en rad problem och gjorde rättssystemet osäkert. Först i och med hovrättens inrättande skapades förutsättningar för bestämmelser om en doms laga kraft och regler för hur överklagande skulle ske. Rättsmedlen fick genom detta ökad betydelse. Till de ordinära rättsmedlen räknades vad och besvär, och till de extraordinära hörde resningsinstitutet och – i alla fall inledningsvis – rätten till revision. Det som gjorde de extraordinära rättsmedlen betydande, var att de var ett kontrollredskap från statsmakternas sida gentemot domstolarna. Appellation och statsmaktens kontroll var centrala begrepp i sammanhanget. Man bör här skilja på parternas förhållande till appellationen och de rättsliga aktörernas, det vill säga domarnas, förhållande till densamma. Dessa två grupper hade olika syn på appellationens roll i den rättskulturella kontexten. Få rättshistoriska undersökningar har gjorts beträffande rättsmedlens funktioner, och ytterligare forskning behövs på området.367 Under medeltiden fanns bara ett ordinärt rättsmedel – vad – vilket användes i både civil- och brottmål. Institutet fanns omnämnt i Magnus Erikssons landslag. Vad användes dock relativt sällan. Till en början var vad ”ett angreppsmedel mot domaren” och förfarandet skulle genomföras senast åtta dagar efter domens avkunnande.368 Den klagande parten och domaren slog helt enkelt vad om huruvida domen var riktig eller inte. Båda parterna fick betala en vadepenning som insats, och den som vann vadet fick pengarna.369 Efter påverkan av den tysk-romerska rätten ändrade vadet karaktär efter 1614 och blev istället ett medel för att få mål och domar prövade i högre instans.370 Vadet användes inte längre för att påpeka fel från domarens sida. I civilmål kunde vad istället användas för att föra mål vidare till hovrätten, men i brottmål utnyttjades detta rättsmedel nästan aldrig. I regel hade den som dömts i en brottmålsrättegång inte någon rätt till appellation. Vissa brottmålsdomar, till exempel dödsstraff, 367 Ett av de få arbeten som berör rättsmedlen är Bergendal, Sven 1916. Arbetet är dock inte fullständigt utan utgavs i den form som det hade vid författarens död. 368 Almquist, Jan Eric 1964a s. 52. 369 Magnus Erikssons landslag RB p. 35 och 36 (Holmbäck, Åke - Wessén, Elias 1962 s. 170). 370 1614 års rättegångsordinantia p. 5 (Schmedeman s. 135). 3.2.2Ordinära och extraordinära rättsmedel
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=