”then helsosamma justitia”:1600-talets judiciella revolution 125 rätten – vars domsrätt spände över ett helt landskap. Lagmansrätten sammanträdde en gång per år. Ordförande var lagmannen och i likhet med häradsrätterna fanns även här en nämnd. När det gällde de grova brottmålen, skulle domen i dessa fall prövas i hovrätten innan den verkställdes.365 Städerna hade en egen domstolsorganisation med koppling till den stadsstyrelse som hade skapats efter tyskt mönster under medeltiden. Städerna hade även sina egna lagar, och vid utfärdandet av Magnus Erikssons allmänna landslag upprättades också en allmän stadslag som skulle gälla för rikets städer (även om den i första hand utformades för att passa förhållandena i Stockholm). Varje år valde stadens invånare ett råd vars uppgift var att styra staden. Enligt den allmänna stadslagen skulle rådet bestå av sex borgmästare och trettio rådmän. Det fanns två sorters stadsdomstolar. Underdomstolen – kämnärsrätten – fanns främst i de större städerna. Kämnärsrätten bestod av tre personer, en rådman och två lekmän, och skulle samlas tre gånger i veckan. Domstolen hade rätt att döma i både civil- och brottmål. De flesta målen rörde enklare brott mot olika ordningsföreskrifter. Grövre brott skulle emellertid avgöras i en högre instans. Från kämnärsrätten kunde man genom vad till stadens överdomstol som kallades rådhusrätten, överpröva domen. Rådhusrättens ledamöter utgjordes av två borgmästare och tio rådmän, det vill säga en tredjedel av hela rådet. Även här skedde sammankomsterna tre gånger i veckan. Jurisdiktion omfattade hela staden och gällde både civil- och brottmål. I de städer som inte hade några kämnärsrätter utgjorde rådhusrätten första instans.366 Under 1600-talet fick domstolsorganisationen svårigheter med att hantera den ständigt ökande mängden ärenden. Detta gällde framförallt den högsta domsmakten där organisationen länge hade varit föråldrad och otidsenlig. Under medeltiden hade en kunglig rättskipning utvecklats, och överklaganden kunde ske antingen till kungen eller till rättartingen. Emellanåt lades också den högsta domsmakten hos tillfälliga instanser. Det förekom emellertid ständiga konflikter mellan kungen, rådet, kyrkan och ständerna om vilken instans som egentligen hade rätt att handha överklaganden från underrätterna. Någon mer omfattande kontroll av underrätternas verksamhet förekom inte heller. Problemen löstes till en viss del 365 Almquist, Jan Eric 1964a s. 11. Jfr 1734 års lag RB 1:2 och 3:1. 366 Almquist, Jan Eric 1964a s. 13ff. Jfr 1734 års lag RB 1:2, 1:4 samt kap. 5 och 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=