justitia et prudentia, kapitel 3 124 den rättsliga arenan var invånarna i lokalsamhället, både som rättssökande och sommedlemmar i nämnden. Den rättsliga processen, vars främsta mål var att nå kompensation och upprättelse mellan parterna snarare än att utdela bestraffningar, kännetecknades av tillgänglighet och närhet för de rättssökande. Under 1500-talet och början av 1600-talet var både samhället och befolkningens sammansättning relativt homogen, både etniskt och religiöst sett.361 Under århundradets gång förändrades tillvägagångssättet för rättskipningen. Den statliga kontrollen ökade alltmer och juristerna blev professionella och utbildade. Normsystemet blev mer förutsägbart, och möjligheten till en mer enhetlig rättstillämpning ökade. Målen rörde fortfarande i första hand förhållanden mellan individer, men nu fanns även en tredje part med i processen – staten – och statens ställning var stark.362 Möjligheten att överklaga från en lägre instans till en högre hade tidigare försvårats av den oklara instansordningen. Det rådde oklarheter beträffande jurisdiktionens gränser, både mellan de olika världsliga domstolarna och mellan de världsliga och de andliga domstolarna. Ståndssamhällets struktur och privilegiesystem försvårade situationen ytterligare. Under medeltiden byggde domstolsväsendet huvudsakligen på en folklig domsrätt. Landet var indelat i landskap som i sin tur var uppdelade i härader eller hundare. Denna uppdelning styrde utformningen av domstolarnas organisation som genomMagnus Erikssons landslag (cirka 1350) blev mer enhetlig över hela landet.363 På landsbygden var häradsrätten – eller häradstinget – första instans. Dess jurisdiktion omfattade hela häradet. Rättens ordförande var häradshövdingen, som dömde på tinget tillsammans med en nämnd bestående av tolv personer. Redan i de medeltida lagarna var huvudregeln var att häradsrätten skulle sammanträda tre gånger per år, men rätten kunde också samlas till extraordinarie möten. Tanken var att tingen skulle hållas så att de inte sammanföll med till exempel vårbruket och skörden på hösten.364 Från häradsrätterna kunde en part vädja till en andra instans – lagmans361 Österberg, Eva - Sandmo, Erling 2000 s. 13ff. 362 Österberg, Eva - Sandmo, Erling 2000 s. 18ff. 363 Beteckningen häraden förekom i Götaland medan hundaren användes i Svealand. Med tiden kom dock härad att bli en gemensam beteckning för större delen av landet (Inger, Göran 2011 s. 52ff). 364 Inger, Göran 2011 s. 53ff. Jfr även med RB p. 7 i Magnus Erikssons landslag (Holmbäck, Åke - Wessén, Elias 1962 s. 161f) och 1734 års lag RB 1:1, 2:1 samt kap. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=