justitia et prudentia, kapitel 3 120 Adeln utnyttjade flera olika rättsliga strategier för att stärka sin ställning politiskt, socialt och ekonomiskt. Det var därför inte heller någon slump att det var adeln som först tog rättsliga institut som testamente, fideikommiss, äktenskapsförord ochmorgongåvor i bruk. Gemensamt för dessa rättsliga institut var att de kunde användas som flexibla instrument för att styra överlåtandet av framförallt fast egendom inom familjen eller till andra. Det huvudsakliga målet var att förhindra att egendomarna splittrades, och man kan säga att de utgjorde medel för en privat fördelningspolitik. Dessa rättsliga strategier var ingen isolerad svensk företeelse, utan var vanligt förekommande i Europa.343 Den senare delen av 1600-talet kännetecknades för svenskt vidkommande av motsättningar mellan det gamla och det nya inom adelsståndet: traditionalism och konservatism kontra reformiver och nytänkande. Vissa delar av adeln, i först hand högadeln, var starkt konservativ under andra hälften av 1600-talet. Det historiska argumentet användes ofta både i de vetenskapliga och i de politiska debatterna som argument för att bevara rådande förhållanden. Det användes även som skäl av dem som var motståndare till reduktion och envälde, och synen på lagarna var också konservativ. Lagar som en gång fastställts skulle bevaras och aldrig ändras. En stat med varaktiga, om än bristfälliga, lagar styrdes bättre än en stat där lagarna ofta ändrades. Samhället och lagarna skulle vårdas men inte ändras, och gamla sedvänjor skulle iakttas. Förändringar var i princip fel: ”en planta som ofta flyttas omkring skjuter inga skott.”344 Skepsis mot förändringar och tron på det oföränderliga hörde även samman med vurmandet för det förflutna. Hänvisningar till traditioner och gamla företeelser kunde rättfärdiga det mesta, och ålderdomlighet var alltid en god egenskap, oavsett vad man avsåg med begreppet. Oviljan mot förändringar rörde i första hand sociala förändringar i samhället. Adeln värnade å ena sidan om sin maktposition, men tvekade å andra sidan inte inför reformer beträffande den statliga förvaltningen.345 Men det fanns nytänkare och reformivrare även inom adelsståndet, som inte ville tillmäta det historiska argumentet någon som helst auktoritet i diskussionerna. Ett namn som kan nämnas i sammanhanget var Erik Lindschöld (född Lindeman), den karolinska lagkommissionens förste ordfö343 Se t.ex. Hanlon, Gregory - Carruthers, Eispeth 1990 s. 155f. 344 Englund, Peter 1989 s. 104. 345 Englund, Peter 1989 s. 107 och 118f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=