justitia et prudentia, kapitel 3 118 blev nu ännu mer påtaglig än tidigare. Tidigare hade adelskapet haft ett nära och nästan automatiskt samband med innehavet av ett visst ämbete, såsom till exempel militär eller ämbetsman, men med tiden blev den egna prestationen allt mer avgörande för möjligheten att bli adlad. Den som blev adlad var den som hade lyckats i karriären, den som hade uppnått toppskiktet i samhället. Men en ofrälse hovrättsassessor kunde till exempel vara mer ”förnäm” och framgångsrik än en adlig häradshövding.335 Det gamla ståndssamhället med klart avgränsade grupper med strikt uppdelade funktioner blev alltmer uppluckrat mot slutet av 1600-talet. Gränserna mellan de olika stånden blev nu något mindre skarpa. Nya samhällsgrupper som inte riktigt passade in i den gamla ståndsindelningen uppenbarade sig, som till exempel de ofrälse ståndspersonerna (som intog en mellanställning mellan adeln och de lägre stånden, såsom exempelvis ofrälse ämbetsmän, officerare, advokater och läkare). Adelsmannens syn på de övriga stånden förblev dock tämligen oförändrad under århundradet. Adeln intog en patriarkalisk ställning framförallt gentemot bönderna, vars placering längst ned i hierarkin sågs som en självklarhet av adeln. Men när det gällde synen på den egna positionen i samhället var mot slutet av 1600-talet den enskildes egna meriter och karriär av stor betydelse. De individuella prestationerna blev viktigare än släktens anor.336 I de medeltida lagarna ärvdes adels-/släktskap både på fädernet och på mödernet, och både söner och döttrar ärvde fast egendom (i första hand jord). Under 1500-talet påbörjades dock en utveckling mot ett mer patrilinjärt system där släktskap i första hand ärvdes på faderns sida, och denna uppfattning slog igenom under 1600-talet. Detta synsätt hade bland annat en politisk förklaring där högadeln ville förhindra att lågadeln bredde ut sig alltför mycket. Genom att slippa de stora släktnätverken var det lättare att kontrollera adelns utbredning. Det gällde att gifta sig ”rätt”, inte minst av politiska och ekonomiska skäl. Ända fram till 1700-talet var det i första hand sådana skäl som styrde valet av lämplig äkta hälft, i alla fall bland de högre samhällsskikten.337 Adliga giftermål reglerades närmre i adelns 335 Exemplet gavs av Erik Lindsköld i lagkommissionens protokoll den 28 februari 1690 (Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736, bd 1 s. 172). 336 Englund, Peter 1989 s. 221ff. 337 Coontz, Stephanie 2005 s. 123. Den svenska högadeln gifte sig i princip uteslutande inom det egna ståndet under 1600-talet, medan lågadeln hade en mer öppen inställning till äktenskap med ofrälse. Under 1680-talet gifte sig t.ex. 21 % av lågadeln med personer utanför det egna ståndet (Englund, Peter 1989 s. 229f).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=