justitia et prudentia, kapitel 3 116 tillkomst på 1400-talet.329 Religiösa argument användes för att rättfärdiga den rådande politiska samhällsstrukturen, och frekventa referenser gjordes till Luthers Lilla katekes. Luther hade i denna utvecklat treståndsläran somhierarkiskt delade in samhället i olika stånd – läroståndet, det politiska ståndet och hushållsståndet – som speglade olika funktioner i samhället. Varje samhällsgrupp skulle visa lydnad inför överhetens representanter: kung, präst och husbonde. De tre stånden utgjorde delar av en högre enhet, vilken i sin tur omfattade både staten och kyrkan, med kungen somen symbol för enheten. Religionen var inte den enskildes privata angelägenhet.330 En av grundtankarna i ståndsläran var att samhället skulle ses som en helhet vars olika delar hade skilda och bestämda uppgifter i ett system av över- och underordning. Samhället fungerade inte utan alla de ingående gruppernas samverkan. Den hierarkiska uppdelningen till trots sågs samhället som en oupplöslig enhet, vars mål var att arbeta tillsammans. Uppdelningen på fyra stånd blev allt tydligare i Sverige från 1600-talets början och bekräftades i 1617 års riksdagsordning. Riksdagen speglade i sin tur ståndsamhällets ordning med fyra ständer. Adeln, framför allt högadeln, fyllde dessutom sedan medeltiden en viktig funktion i riksrådet.331 Adelsståndet växte i omfattning under 1600-talet, och trots att adeln bara utgjorde en halv procent av befolkningen hade den betydande både politisk och ekonomisk makt. Alla högre ämbeten, både civila och militära, var förbehållna adelsmän och vid mitten av århundradet hade adeln kontroll över två tredjedelar av alla jordegendomar. Nyadlandet tog fart under drottning Kristinas regenttid på 1640-talet och en av anledningarna till expansionen var statsapparatens tillväxt. Både krigsmakten och byråkratin var i stort behov av dugligt folk, och de få adelsmän som fanns räckte inte till för att besätta alla statliga tjänster. Det behövdes därför en nyrekrytering av ämbetsmän och många av dessa adlades med tiden. I slutet av 1600-talet utgjordes cirka 80 % av adelsståndet av nyadlade personer. Den omfattande nyadlingen medförde också att adelsståndet ändrade 329 Under andra hälften av 1600-talet hade Sverige mellan 1½ och 2 miljoner invånare. Adeln stod för ungefär 0,5 % av befolkningen, präster 1 %, borgarna 2 % och cirka 1-2 % var ofrälse ståndspersoner (ofrälse ämbetsmän, officerare, advokater, läkare etc. som intog en mellanställning mellan adeln och de lägre stånden). Resten av befolkningen, cirka 95 %, utgjordes av allmogen, dvs. bönder, torpare, tjänare och andra arbetare (Dahlgren, Stellan 1973 s. 104). 330 Pleijel, Hilding 1970 s. 30-52; Sveriges kyrkohistoria 4, Enhetskyrkans tid s. 101f. 331 Dahlgren, Stellan 1973 s. 102f; Englund, Peter 1989 s. 27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=