”then helsosamma justitia”:1600-talets judiciella revolution 115 ning av kungabalken i landslagen. Genom ständerförklaringen 1682 behövde kungen inte längre höra rådet i frågor, och fick dessutom ensam hand om lagstiftningsmakten. Den teokratiska grunden var emellertid viktig, och ju längre det karolinska enväldet varade, desto tydligare blev de teokratiska motiveringarna till detsamma. Detta speglades bland annat i suveränitetsförklaringen 1693.326 Kungens bestämmanderätt över kyrkan ansågs vara en naturlig del av den absoluta furstemakten. På så sätt blev Karl XI både en politisk och en kyrklig centralgestalt under 1600-talets sista decennier.327 Jämfört med många andra europeiska länder var statsbildningen i Skandinavien framgångsrik. Staten fick våldsmonopol och den sociala kontrollen ökade. Samhällsstrukturen och riksstyrelsens organisation omvandlades i grunden och var i behov av tydligare reglering och fastare strukturer. Detta gällde inte minst rättsväsendet. Under medeltiden skapades aldrig något system för samarbete mellan centralmakten och de folkliga domstolarna, och domstolarna fick därigenom ett stort mått av självständighet och självbestämmande. Men med tiden ökade kontrollen, och ett flertal reformer genomfördes för att strukturera upp domstolsorganisationen. Just inrättandet av hovrätterna var ett av de viktigaste stegen mot rättsväsendets centralisering.328 En annan viktig faktor för samhällsutvecklingen i Europa under 1600-talet var ståndssamhället och adelns betydelse. Det svenska 1600-talssamhället kännetecknades av ett hierarkiskt tänkande sombaserades på ståndsläran. Denna hade utvecklats redan under 1200-talet då adeln, prästerna och borgarna genom privilegier avskildes från resten av befolkningen, eller allmogen om man så vill. Indelningen i fyra stånd – adel, präster, borgare och bönder – blev grundläggande för folkrepresentationen och riksdagens 326 Den svenska absolutismen under det karolinska enväldet var i ringa utsträckning formellt reglerad. Den fick bl.a. sin utformning i den så kallade suveränitetsförklaringen, som utfärdades av ständerna 1693. Där fastslogs att Karl XI och efter honom hans arvingar var insatta till ”en envålds, allom bjudande och rådande suverän konung, den ingen på jorden är för dess aktioner responsabel utan har makt och våld att efter sitt behag och som en kristlig konung styra och regera sitt rike” (Inger, Göran 2011 s. 105). Andra studier av den svenska absolutismen återfinns bl.a. i Upton, Anthony F. 1998 och 1990. 327 Sveriges kyrkohistoria 4, Enhetskyrkans tid s. 139 och 146. 328 Sundin, Jan 1992 s. 448f. 3.1.2Ståndssamhället och adeln
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=