”then helsosamma justitia”:1600-talets judiciella revolution 113 Skillnaden mellan feodalstaten och konglomeratstaten låg däri att den senare var mer centraliserad och integrerad. Centraliseringen och centralmaktens uppbyggda administration möjliggjorde ett starkare grepp om territoriet, som fick en fastare avgränsning än tidigare. De i staten ingående områdena styrdes dessutom av fursten själv och inte genom hans vasaller, som var fallet i feodalstaten. Den stora förändringen låg alltså inte i sammansättningen av staterna, utan i det att områden med skilda politiska och rättsliga ställningar förenades under en gemensamöverhet på ett annat sätt än tidigare. Konglomeratstatens motsats var enhetsstaten, som bland annat kännetecknades av att hela det av staten kontrollerade området hade samma relation till centralmakten (bland annat samma lagstiftning). Enhetsstaten förutsatte ingen språklig, kulturell, etnisk eller social homogenitet utan det var den rättsliga, administrativa och politiska enhetligheten som var avgörande.320 Som på flera andra områden spelade statskyrkan en avgörande roll för uppbyggnad av den nationella identiteten, homogeniseringen av Sverige och av statens självbild som väktare av den rätta tron. Konglomeratstatens uppbyggnad är viktig även när det gäller att undersöka och förstå den rättsliga situationen under 1600-talet. Principensuum cuique genomsyrade alla områden under århundradet, inte minst det rättsliga. Olika samhällsgrupper dömdes av olika domstolar, och lagarna syftade också till att tillgodose olika gruppers privilegier och rättigheter.321 Den absoluta staten kännetecknades av en stark, enväldig kungamakt med maktambitioner och en statsapparat med betydligt större tillgång till ekonomiska och maktpolitiska resurser än som tidigare hade varit fallet. En omfattande och centraliserad byråkrati växte fram liksom en stark militärapparat. Statsskickets grund låg på ett nationellt plan. För att legitimera de stora maktanspråken och kungamaktens suveränitet utvecklades en ideologi med stark teokratisk bas: kungen fick inte sin makt från folket utan från Gud, och var enbart ansvarig inför honom. Den enväldige kungen var bunden av Guds och naturens lagar, men inte av statens lagar: ”av Gud konungen, av konungen lagen” (a deo rex, a rege lex), ”fursten är ej bunden av lagarna” (princeps legibus solutus est). Den absoluta kungamakten 320 Eng, Torbjörn 2001 s. 41f; Gustafsson, Harald 1998 s. 195ff. 321 Gustafsson, Harald 1998 s. 210.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=