justitia et prudentia, kapitel 2 109 svenska, något som han påtalade vid flera olika tillfällen.308 Lösningen på rättskälleproblemet blev till slut ny lagstiftning: 1734 års lag. Ramarna för hovrätternas arbetssätt i den dömande verksamheten var alltså betydligt snävare i slutet av 1600-talet än vad de hade varit vid århundradets mitt. Möjligheterna att leuterera, arbitrera, hänvisa till egna prejudikat, sedvanerätt, billighet eller utländsk rätt, beskars successivt under andra hälften av 1600-talet för att slutligen helt förbjudas av Karl XI under det karolinska enväldet. 308 Se t.ex. KBr den 5 oktober 1683 (Schmedeman s. 856), den 14 november 1684 (Schmedeman s. 876f) samt den 7 juli 1692 (Schmedeman s. 1324). Liknande uppmaningar skickades till hovrätterna i de svenska provinserna (Jägerskiöld, Stig 1963d s. 106). Karl XI betonade att ”Sweriges Lag och Stadgar äro tillfyllest grundade att döma efter” och domstolarna skulle avhålla sig från att använda ”främmande Lagar och Språk” (KBr till Göta hovrätt den 5 oktober1683 (Schmedeman s. 856)). På motstående sida bild 9, Vanitas. Allegori över livets fåfänglighet. Målning av den svenske konstnären Andreas von Behn cirka 1700. Foto © Nationalmuseum, Stockholm.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=