1600-talets rättskällor och rättsbildning 107 Den tidigmoderna rättskälleläran kännetecknades inte av ett enhetligt system, utan flera olika normsystem existerade vid sidan om varandra. De medeltida lagarna spelade ännu under 1600-talet en viktig roll i hovrättens rättstillämpning, även om bestämmelserna i många fall var både ålderdomliga och bristfälliga. Hovrätten modifierade den skrivna rättens bestämmelser med hjälp av billighets- och skälighetsresonemang (aequitas), som i sin tur vilade på naturrättsliga grunder. Bibeln var en erkänd rättskälla i den svenska rätten sedan början av 1600-talet, och användes av Svea hovrätt som rättskälla i både brottmål och tvistemål. Hovrätten hänvisade också till sina tidigare domar och var noga med att följa de egna prejudikaten. Hovrättsdomarna hade alltså rätt att själva bilda nya rättsregler. Denna friare prövningsrätt kallades arbitrering, och kunde användas vid luckor i den gällande rätten men även vid andra tillfällen, till exempel om hovrätten ville beakta omständigheterna i det särskilda fallet och utdöma ett annat straff än det lagstadgade. Arbitrering innebar en möjlighet för en domare att avvika från den skrivna rätten. Hovrätterna hade även rätt till leuterera, vilket innebar att hovrätten hade möjlighet att till fördel för den enskilde avstå från att tillämpa en annars tvingande/strängare bestämmelse, och istället utdöma ett arbiträrt, ett skönmässigt, straff. Den mer extensiva rättskälleläran tillämpades under hela 1600-talet fram till början av 1680-talet. Från och med 1686 överlämnade ständerna den lagstiftande makten till kungen. I samband med enväldet infördes en betydligt mer strikt rättskällelära som betonade den nationella rätten. Domstolarna förbjöds dock att i fortsättningen använda sig av utländsk rätt, och om hovrätterna var tveksamma huruvida en rättsregel var tilllämplig eller ej, skulle ärendet refereras till kungen.305 Detta förbud lagfästes så småningom i 1734 års lag.306 Karl XI förbjöd även bruket av prejudikat och användningen av främmande språk i domstolarna.307 Kungen ogillade att hovrätterna i sitt arbete använde latin och inte uteslutande 305 KBr till Svea hovrätt den 14 november 1684 (Schmedeman s. 876f). 306 Det aktuella stadgandet återfinns i 1734 års lagRB24:3. Det lyder i sin helhet: ”All dom bör fästas på skäl och lag, och ej på godtycko: och skal sielfva saken och målet, ther i tvisten består, med thes nödiga omständigheter, tydeliga ther i utsättas, få ock the hufvudskiäl och then lag, ther å slutet grundas: men utländsk lag må ej ther i åberopas, eller fremmande språk brukas [min kursivering]”. 307 KBr till Svea hovrätt den 14 november 1684 (Schmedeman s. 877). 2.3 Sammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=