justitia et prudentia, kapitel 2 106 auktoritet och därför ville man inte att meningsskiljaktigheter mellan olika ledamöter och andra diskussioner skulle komma till allmänhetens vetskap.301 Efter flera års påtryckningar från Kungl. Maj:t övergavs dock systemet med de kortfattade domskälen, vilket bland annat framgick av ett antal kungliga brev under 1670- och 1680-talen. Kungl. Maj:t ville att hovrättsdomarna skulle vara klara, tydliga, motiverade samt författade på svenska. Om parterna fick veta grunden till domsluten skulle de troligen inte överklaga i onödan. Antalet revisionsansökningar skulle minska markant, vilket i sin tur skulle minska kungens och rådets arbetsbörda. Dessutom skulle processen bli mer säker då det skulle bli lättare att ingripa mot rättegångsmissbruk om domskälen angavs i den avkunnade domen. Då domskälen utvecklades och blev mer omfattande öppnades en möjlighet till prejudikatbildning eftersom domskälen då i praktiken kunde skrivas om till rättsprinciper och rättsregler. Denna nya regel behövde inte uttryckas explicit, men borde i alla fall kunna uttolkas av domskälen och domslutet. Genom att samla dessa prejudicerande domar i olika samlingar kunde hovrätten påverka och utveckla dömandet i övriga överrätter, särskilt de yngre hovrätterna. Prejudikaten var alltså åtminstone fram till det karolinska enväldet en allmänt erkänd rättsbildande faktor. Men då den extensiva rättskälleläran begränsades framstod bruket av prejudikaträtt inte i överensstämmelse med det absolutistiska synsättet, och kungen förbjöd följaktligen domstolarna att hänvisa både till prejudikat och till utländsk rätt. Kungen grundade – ironiskt nog – detta beslut på ett stadgande i Codex: ”man skall döma enligt lagarna, inte enligt prejudikat.”303 Samma förbud upptogs senare i 1734 års lag i RB 24:3 som börjar med stadgandet: ”[a]ll dom bör fästas på skiäl och lag, och ej på godtycko.”304 301 Bergholtz, Gunnar 1987 s. 73; Jägerskiöld, Stig 1964 s. 308f; Petrén, Sture 1947 s 21f. 302 Bergholtz, Gunnar 1987 s. 75. 303 Codex 7.45.13: Legibus, non exemplis judicandum est. Jfr Jägerskiöld, Stig 1963d s. 80 och 220. 304 RB24:3 i 1734 års lag.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=