1600-talets rättskällor och rättsbildning 105 desuetudinem(bli föråldrad). På detta vis var sedvanan ett sätt att förändra rättspraxis. Prejudikaten hade stor auktoritet under perioden eftersom dessa ansågs vara en del av sedvanerätten. Prejudikaten hade sin rättsliga grund i överrätternas dömande verksamhet, och två överensstämmande domar skapade en sedvänja.297 Carl Lundius ansåg i sin utredning 1643 att om en sedvana dömts som riktig i två överensstämmande domar, så räckte det för att den skulle beaktas av domstolarna. Andra rättslärda hävdade att det behövdes fler än två domar för att sedvanans överensstämmelse med gemene mans åsikt skulle kunna komma till uttryck.298 I sin rättstillämpning ansåg sig hovrätten bunden av sina tidigare avgöranden och av de revisionsdomar som hade avkunnats av kungen i rådet. Detta framgick till exempel av Stiernhööks lagförslag på 1640-talet. Särskilt i arvsrättsliga frågor åberopade Stiernhöök ett stort antal hovrättsdomar.299 Under första hälften av 1600-talet kände hovrätten emellanåt viss osäkerhet inför rätten att skapa rättsregler på egen hand, och valde då att hänskjuta målen till kungen för ett slutligt avgörande.300 I rättspraxis togs alltså stor hänsyn till prejudikaten. Under 1600-talet sammanställde Svea hovrätt flera prejudikat- och rättsfallssamlingar som skulle ge de andra hovrätterna vägledning i den dömande verksamheten. Syftet med samlingarna var att homogenisera och underlätta överrätternas rättstillämpning (se avsnitt 1.4.2). Fram till 1650-talet var domskälen i civilmål tämligen kortfattade och ibland saknades de helt. Detta berodde på flera olika faktorer, bland annat att hovrätten ansåg att den endast var ansvarig inför överheten, det vill säga kungen. Hovrätten behövde därför inte motivera eller försvara sitt handlande inför någon annan. Ibland drogs också analogier till den gamla grundsatsen att kungen inte behövde motivera sina beslut, och hovrätten fungerade ju som kungens domstol. Dessutom kunde bristen på domskäl bero på de nya överrätternas osäkerhet i den dömande verksamheten, främst beroende på otillräcklig erfarenhet och kunskap för att avgöra målen. Detta gällde framförallt de mål från besittningarna i Estland och Livland som fullföljdes till hovrätten. Utåt ville överrätten framstå som en 297 Modéer, Kjell Å. 2010 s. 87. 298 Handlingar rörande 1642 års lagkommissions. 104. 299 Johan Stiernhööks förslag till ärvdabalk, första delen, första kapitlet (Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666-1686s. 27, 36 och 38f). 300 Jägerskiöld, Stig 1963d s. 79ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=