LXXXV bära att den icke utgivits mellan den 22 november 13 57 och den 20 juni 13 59. Omedelbart efter konung Eriks död tillkännagav Magnus Eriksson i ett brev över hela riket att han återtog (kendoms vidber) allt vad han med rådets samtycke upplåtit åt Erik och de slott, land och städer, som överlämnat sig till denne."' Därmed framträder konung Magnus med anspråk att på nytt vara rättmätig herre över riket i dess helhet. Hans politiska ställning var emellertid ännu svag,"” och det är därför sannolikt att han begagnade de möjligheter han hade för att stärka den. Att utgiva stadslagen kan han ha ansett somett medel att vinna anhängare i städerna."* Att stadslagen utfärdades utan att vara färdigställd ger vid handen att man av någon orsak velat handla snabbt; denna orsak kan ha varit av politisk art. Särskilt kan man ha velat vinna Stockholm. För Stockholms invånare skulle lagen genom sina handelspolitiska bestämmelser bliva av särskild betydelse, och den mäktiga tyska delen av dess befolkning skulle genom lagen få sin ställning lagfäst och vidgad."' Skiljaktigheterna mellan de texter, som återgåvo lagen, och de brister och ofullständigheter, som vidlådde den, kan konungen ha ansett vara av liten praktisk betydelse och i varje fall obetydliga i jämförelse med fördelen av att få lagen snabbt utfärdad. Det är icke troligt att brevet pä denna punkt innehåller en ofullständig uppgift. Då konung Albrekt utfärdade flera latinska brev medan han vistades i Finland, torde han ha haft kanslitjänstemän med sig och dessa måste under alla omständigheter ha haft kännedom om vem som utfärdat stadslagen. Att man skulle velat utesluta Erik Magnussons namn är mycket osannolikt; det var nämligen kretsen kring honom, som inkallat konung Albrekt. Konungens brev är känt endast genom ett referat, som han givit i ett den 29 augusti 13 59 från Lund skrivet brev till invånarna i Linköpings stift med kallelse till ett stort möte i Kalmar den 13 oktober 1 3 59 (ST 2 s. 269 f). Enligt i slutet av 13 00-talet eller början av 1400-talet skrivna kommentarer till några Birgittarevelationer valde riksrådet efter Erik Magnussons död till en början Karl Ulvsson till riksföreståndare i avvaktan på att senare eventuellt kunna välja en postum son till Erik till konung. Hans gemål avled emellertid före förlossningen, och det ofödda barnet kunde icke räddas (Scriptores rerum suecicarum 3:1 s. 18. Om händelseutvecklingen i övrigt se Engström a.a. s. 27 f och senast Sjöstedt a.a. s. I detta sammanhang kan erinras att han till det ovan not 91 angivna mötet i Kalmar — som icke kom att hällas — inbjöd icke blott riksrådet och frälset samt fyra representanter för varje lagsaga utan även nemf^der tuen frän varje köpstad. Det var första gängen som ombud för köpstäderna kallades till ett riksmöte. När Stockholm anslöt sig till Magnus Eriksson är icke känt. Den 5 januari 13 60 vistades emellertid konungen i staden (Svenska Riks-Archivets Pergamentsbref T nr 439). !)0 48 ff).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=