TjuVabalken 289 beaktat, hur väsentligt straffsystemet har ändrats i fräga om stöld. Han har därigenom fått fram en strängare bestämmelse än handskrifterna medge — Med undantag av vad som nu har sagts, överensstämmer fl. 12 i huvudsak med MEL Tj 3 2. 5 2. »Gagndjur», fsv. nyttafä (även i MEL). 53. »Den andre skall göra sig urtjuva», d.v.s. fria sig från åtal för stöld. Likaså i MEL. Han skulle kallas tjuv och dömas som tjuv, om han icke kunde fullgöra »lysningavittne», d.v.s. med vittnen styrka, att han har kungjort. Jfr fl. 12 »hete tjuv». 54. »Inom staden och häradet», fsv. innan stadben ok bäradbet. Hs DE och S använda i stället ordet bundarc. Förlagan till fl. 13, MEL Tj 34, ger den som har funnit ett dragdjur (häst, sto eller oxe) och tagit vård om det, rätt att begagna djuret inom häradet (innan bäräz ok ci i tan), sedan fyndet lagligen har lysts. El. 13: 1 utvidgar denna rätt till att gälla även på stadens mark, sedan lysning har skett och laga vittnen ha tagits i staden och på landet. 5 5. »Både i staden och i hundaret», fsv. hadbc i stadbcniim ok biindarcno hs A(HI). Fi och S, hadbc fore bundarc oc stadb hs L>. Flertalet handskrifter (hs BCKQ—LMNO m.fl.) ha i stället för ordet »hundaret»; ii beratbeno »i häradet». Jfr föregående not. Den ursprungliga texten av MESt har sannolikt på båda ställena i fl. 13: 1 haft ordet »härad», liksom förlagan MEL Tj 34; MEL använder överhuvud taget icke ordet »hundarc». Det är dä överraskande att i Stadslagen träffa pä detta ord, eftersom bundarc i Svealandskapen som term för jurisdiktionsområde på landet genom MEL hade blivit ersatt av götalandskapens bäradb. Förekomsten av ordet »hundare» pä båda ställena i hs S hänger säkerligen samman med att den har varit lagbok för Västerås. »Hundare» i hs DE är ett indicium på att dessa lagböcker ha använts för städer i Svealand. Att hs A på ena stället följer sin förlaga men pä det andra har ändrat till »hundare» maste bero på att ordet hundarc var allmänt brukligt i närheten av Stockholm. 5 6. Samma böter i MEL. —Fl. 13 är utarbetad på grundval av MEL Tj 34. 5 7. »Han», d.v.s. rätt ägande. 5 8. »Han», d.v.s. upphittaren. 59. Konungen inträder i den okände ägarens rätt, liksom enligt fl. 11. — Fl. 14 ansluter sig nära till MEL Tj 3 5, som dock i stället för »vrak» har ordet »strandfynd», Bj 19 pr och 19:1 ha utförligare bestämmelser: hittaren fick halva värdet av vrak utanför värd och vaka (d.v.s. utanför de öar, där det hölls vakt), och en tredjedel innanför vård och vaka. Hittade han det sä nära land, att han kunde vada ut till det, eller pa torra landet, fick han fjärdedelen. Om någon gjorde skeppsbrott inom stadens gräns, skulle arbetslön utgå. —Märkligt nog finnas i MESt inga utförligare bestämmelser om strandrätt och rätt till vrakgods, l 1667 års sjölag stadgas, att ägaren till strandat fartyg eller vrakgods fick återtaga detta, om han kom inom natt och är; i annat fall skulle det tillfalla konungen. Bärgaren hade i båda fallen rätt till bärgarlön. I detta sammanhang må erinras om Birgittas förmaning till Magnus Eriksson i en av sina uppenbarelser (Lib. 8:6): »Konungen må ock söka avskaffa sedvänjor, som stå hindrande i vägen för själarnas frälsning, och särskilt det gamla bruket, att när skepp pä grund av storm förlisa vid hans rikes stränder, skeppens och handelsvarornas ägare plundras på det gods, som flyter i land. O vilken omänsklig grymhet är det icke att öka bedrövelsen för den nödställde. Är det icke tillräcklig sorg för den hemsökte att mista skeppet? Skola dessutom de andra tillhörigheterna berövas honom? Därför må konungen avskaffa denna sedvänja och andra dåliga och syndiga bruk ur sitt rike, på det att han må finna större nåd och välsignelse inför mina ögon.» 1!) Maynus Erikssons stadslay
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=