Magnus Erikssons stadslag 288 48. Fl. 11=MEL Tj 31. — I hs O (se not 45) har skrivaren (fol. 66 v och 67 r) vid fl. 11 och 12 antecknat: Hua som bitter fynd, lyser ey, thz är synd »Den som gör ett fynd och kungör det ej, det är synd» och Hit ey swa at tbn benger »Hitta icke sä, att du far hänga (i galgen)!» —Om jordfynd se H. Schiick, Minne av Johan Hadorph ( 1933 ; i: Svenska Akademiens Handlingar Bd 43), s. 275 f.; B. Thordeman, Skattefyndsregalet i Sverige och Danmark (i: Fornvännen 1945, s. 189 f.). 49. Orden »med tvä män» saknas i hs A. 5 0. »Griper han till vittnen om att det är lyst och kan ej fä dem», fsv. Griper ban [hs AHI; övriga handskrifter: ;;;</;/] til lysninga iiitna ok fäldz at tbem, d.v.s. pästär han att vittnen finnas om att lysning har skett, men kan icke styrka sitt pästäende genom ed av vittnena. Om lysninga vitne se fl. 17. 5 1. »Dä böte han fyrtio marker eller hete tjuv och skall undergå tjuvs straff», fsv. böte XL marker eller bete tbiuffwer ok stande tiuffs rät hs A(HI), d.v.s. den anklagade, som icke kunde med vittnen styrka, att han hade kungjort fyndet, skall antingen böta 40 marker eller heta tjuv och straffas såsom tjuv. I huvudsak lika hs S (Västerås lagbok), som ofta följer hs A: tbe böte XL marker eller stande tiufs rätb äpter tby saken är til; alternativen bli desamma som i hs A (Stockholms lagbok). Annorlunda i hs B (.Söderköpings lagbok) och övriga medeltid handskrifter (hs BCKQ—DELMNO m.fl.): böte tba XL marker ok bete tbiuffuer eller stande tbiuffs rät, d.v.s. den skyldige skall antingen böta 40 marker och kallas tjuv eller ock skall han »stå tjuvs rätt». Av allt att döma utgör detta den ursprungliga texten i MESt, som i hs A(HI) och S har blivit ändrad. Den innebär, att den skyldige under alla förhållanden skulle dömas som tjuv -— att han även i det senare alternativet skulle kallas tjuv, är självklart. Det kan icke avgöras, om man har velat lägga i rättens hand att efter omständigheterna bestämma, vilketdera alternativet som skulle tillämpas, eller om meningen har varit, att det andra alternativet skulle inträda, om den skyldige icke kunde erlägga fyrtiomarkersboten. — Till grund för bestämmelsen ligger MEL Tj 32, som emellertid i fråga om straffet för den som icke kan styrka, att han har kungjort sitt fynd, stadgar: pa böte ok piuuer bete, buäria boot äfter sinum brutum. Han skall alltid böta och kallas tjuv; böternas storlek skulle rätta sig efter brottets art, d.v.s. efter värdet av det stulna. Dä sålunda böter under alla förhållanden skulle erläggas, utgår man tydligen frän att den straffskala skulle tillämpas, som enligt MEL gällde, då tjuven icke hade tagits på färsk gärning, d.v.s. han skulle straffas med böter, men icke med livets förlust, mistning av öron o.dyl. Här liksom i andra fall har man vid utarbetandet av MESt genomfört en skärpning av straffen. Böterna äro höga. Men framför allt innebär det senare alternativet en härdare behandling av den skyldige, än vad som var stadgat i MEL. Enligt MESt kunde nämligen en tjuv dömas till döden eller att mista öronen, även om han icke hade blivit tagen pä färsk gärning. —Lagtexten i den form, som föreligger i hs A(HI) och S, innebär en ändring: den skyldige befriades från namnet tjuv (och frän alla konsekvenser), om han kunde erlägga 40 marker. —Schlyter följer hs A, men ändrar eller till ok (efter hs B m.fl.) och får därigenom fram en text, enligt vilken den skyldige dels skall böta 40 marker, dels heta tjuv och straffas som tjuv. Detta stämmer icke med någon handskrift av MESt. Schlyter vill återgiva, vad han anser vara den ursprungliga texten av MESt; i regel finns denna enligt hans mening i hs A, men i vissa fall i andra handskrifter, när dessa överensstämma med MEL, som är källan. I detta fall ändrar han i sin text eller till ok (efter hs B m.fl.), därför att också i MEL ett ok följer efter böte. Detta är emellertid icke något skäl, eftersom hela innebörden i textstället har blivit ändrad. Vidare har han icke
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=