Tj UV a bal kcn 285 Stadslagen av 1 5 (fl. 6—20). Utan motsvarighet i MEL äro här endast 2 flockar (fl. 16 och 19), som i huvudsak ha hämtats från den äldre Bj (detsamma gäller om fl. 18: 1). Under det att Tj hör till MEL:s allra bäst disponerade och redigerade delar, kan detsamma knappast sägas om Tj i MESt. Särskilt besvärande är, att huvudreglerna om stöld, sä kortfattade de nu äro, komma först i fl. }>, föregångna av rättegångsregler (fl. 1 pr, 2: 1), regler för köp (fl. 1:1) och om anhörigas och bolagsmäns ansvar vid stöld (fl. 2 pr). Denna stora omvandling av Tj i MESt, som ju icke enbart är av redaktionell art, är mycket karakteristisk för denna lag och värd den största uppmärksamhet. Koncentrationen i den allmänna delen av Tj (fl. 1 —5), som säkerligen medvetet har åsyftats och åstadkommits, sammanhänger nära med väsentliga olikheter i de straffsystem, som tillämpades i de båda lagarna. Landslagen utgår från grundsatsen, att en tjuv, som har gripits pä färsk gärning, skall straffas härdare än den som först senare har blivit överbevisad genom vittnen eller genom edgärdsmän. I båda fallen utmättes straffet efter värdet av det stulna. Man fick pä detta sätt tvä olika straffskalor. Den ena tilllämpades, då tjuven hade gripits pä färsk gärning: straffet var dä hängning eller, vid mindre stöld, förlust av ena örat eller av båda. Den andra tillämpades, dä tjuven först senare hade blivit överbevisad: straffet var dä genomgående böter. Stadslagen tog däremot ingen hänsyn till om tjuven hade gripits på färsk gärning eller först senare. Lagen får därigenom endast en straffskala, varvid straffet utmättes efter värdet av det stulna. Denna straffskala överensstämmer emellertid i huvudsak med den strängare i Landslagen. Tjuven dömdes i MESt till förlust av livet, till förlust av ena örat eller av båda eller till hudstrykning, allt oavsett om han hade gripits genast eller först senare. Orsaken var utan tvivel stadsbefolkningens önskan att genom skärpning av straffen skydda sin egendom. 1. »Sådan tjuvnad som går pä livet», enligt fl. 3. 2. »Blir tjuvgods taget i händerna pä någon . . . och kan han ej leda det frän sig», fsv. Uartber tbiiiffnaJbcr nokrom i bandoni taken . ... ok giter cig aff banJoin sik Icct. Uttrycket är konkret och åskådligt (i bandoni taken, aff bandom sik Icct), som sä ofta i äldre svenskt lagspräk. »Leda det frän sig», d.v.s. styrka, att man har förvärvat det (köpt det) frän en annan, som därför bör stå i ansvar. — »Skall han undergå tjuvs straff», fsv. standc tbiuffs rät. 3. Jfr R 26 »utom om någon vill leda till fängesman». — Med fl. 1 pr jfr Bj 11:1 och 3 2 pr. Om ledande av förvärvad (köpt) egendom till fängesman finnas i MEL mycket utförliga bestämmelser (fl. 16—21) undvara 4. »Men den andre binder det till honom med vittnen», fsv. i tan bin hindc in til bans mädb uitnum hs A m.fl. Andra handskrifter (hs BCKQ m.fl.) ha i stället: tba seal ban binda medb witnum in til bans. 5. Lagtexten innebär sålunda, att den man, som tjuvgods ledes till, skall »undergå tjuvs straff», d.v.s. mista livet, om han erkänner, men att han icke kan dömas hårdare än till 40 markers böter, om han »nekar och säger sig icke hava sålt det», men blir överbevisad genom vittnen. —Fl. 1:1 saknar kända källor. Jfr MEL Tj 17 och 21. 6. »Kreatur med hov eller klöv», d.v.s. häst eller nötkreatur, får och get. 7. »Med fulla vittnesmål», fsv. mädb fullmn uitnum, d.v.s. med vittnen till full bevisning enligt lagen, i detta fall med tvä vittnen. Km 1 föreskrev nämligen, att två sålunda har ansett sig kunna som man MESt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=