Magnus Erikssons stadslag 272 64. »Blir han ej tagen till fånga eller blir det ej med vittnen styrkt mot honom», fsv. iLurdhcr han e/g fangen uiJhcr clla uitnadher til. Bakgrunden till stadgandet är den straffrättsliga grundsatsen i MESt, att gärningsmannen till ett brott blir dömd till mildare straff, om han ej tages på färsk gärning. Både i Bj och i MESt kunde han dömas antingen om tillräckligt antal vittnen funnos mot honom eller — om så icke var händelsen — han icke kunde gå värjemålsed med det antal edgärdsmän, som lagen fordrade. Det här angivna stadgandet anger förutsättningarna för det mildare straffet. Det torde böra uppfattas sä: »Om han ej blir tagen till fånga pä färsk gärning eller om han ej blir överbevisad med vittnen, får han det mildare straffet». Om denna tolkning är riktig, har MESt utsträckt tillämpningen av det hårdare straffet även till det fall, att en brottsling, som icke har blivit tagen på färsk gärning, blir överbevisad genom vittnen. Tolkningen stödes av E 16 pr. Jfr Tj not 5. 6 5. »Skall han åtnjuta samma lag», fsv. nyute lagh samii. »Som förut är sagt»: den lag, som brottslingen skall »atnjuta», är den av de tvä bestämmelserna i MESt om straff för avskärande av tunga eller manslem, nämligen S I 3:1 och E 16: 1, som var tillämplig. Det betydde, att han fick behålla livet, men skulle böta 80 eller, om E 16:1 ansags tillämplig, 120 marker. 66. Utgångspunkten för reglerna i fl. 20 är Bj 14: 18, som bestämmer böterna för avhuggande av en spene till 20 och av bägge spenarna till 40 marker. 1 förhållande härtill innebär sålunda MESt en skärpning av straffet. Fl. 20 har i MEL ingen annan motsvårighet än att S I 14 som allmän regel stadgar, att en kvinna, som har tillfogars större eller mindre sår eller har blivit slagen, skall stå lika högt i böter som en man. MESt har icke upptagit ett stadgande i samma flock, att en kvinna, som tillfogar en man ett sår, skall böta lika mycket som en man och att hennes målsman skall böta av hennes men ej av sina egna penningar. 67. »Båda lockarna, fsv. lukka hadhe: håret var från pannan bakåt delat på två lockar eller flätor vid vardera sidan av huvudet. — Om gift kvinna ej kunde betala de böter, som följde pä ett äktenskapsbrott, skulle hon enligt UL Ä 6 pr mista lockar, öron och näsa (se »Svenska landskapslagar» Bd 1, Upplandslagen, s. 82). Den betydelse, som lockarna ägde, var orsaken till det höga straffet för deras bortskärande, och det ger också förklaringen till att avskärandet av lockarna pä mö straffades hårdare än dä det gällde annan kvinna. 68. »För kvinnas lockar», fsv. fore quinno lukka, d.v.s. en gift kvinnas eller en änkas, i motsats till en ungmö. Om stadgandets innebörd se Lizzie Carlsson i Rig 19 34, s. 130 f. 69. Den ofullbordade försatsen har utelämnats i hs CELM. Se vidare G 5 med kommentar (not 3 0). —Med fl. 21 (som saknar motsvarighet i MEL) jfr Bj 14; 18. 70. Fl. 21: 1 saknar motsvarighet i MEL. Den innehåller en viktig regel, som icke borde stå som senare delen av en flock, utan utgöra ett särskilt kapitel —Sista meningen torde innebära, att såväl konungen som staden kunde sätta som villkor för nåd, att den brottslige delvis eller fullt betalade de böter, som den benådade hade rätt till. Även dä det gällde böter till staden, betraktades nedsättningen eller befrielsen frän böter som nåd, och att giva nåd var icke förbehållet konungen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=