Såratnåls hal kcji I 269 15. Samma böter för lyte och sar i MEL. —Fl. 4 har hämtats från MEL S I 3 och 4 samt Bj 14: 1 (jfr 14 pr). Jfr även 1734 års lag M 34: 2. 16. Fl. 5 är hämtad frän en bestämmelse i Bj 14: 1; denna handlar dock endast om avhuggande av leder pä hand, varför MESt här betecknar en utvidgning. Böterna i MESt äro desamma som i Bj 14: 1. 3 marker skulle enligt Bj tillfalla målsäganden auudcrlikä, vilket ord i MESt har utbytts mot enkanlika (hs DE ccmkylt). I några handskrifter (hs LMNO) har stadgandet blivit omformulerat. 17. »Hugger någon handen eller foten av en annan, sä att han får lyte, även om han cj tarvar krycka», fsv. Hofiger man band aff manne cllcr foot, sua at han wardher lytter aff, än tho at han thorff cig stylto ii/dhcr hs A, . . . oc uarther swa lyth at han thorff eig stylto iiidher hs B. Stadgandet är överfört frän Bj 14; 11. Redan i Bj är det illa formulerat, och det har icke blivit tillfredsställande ändrat vid överförandet till MESt. Schlyter framhåller Magnus Erikssons stadslag. Inledningen, s. Ixxvii) det orimliga i den här angivna förutsättningen och det bristande sammanhanget med vad som förut är stadgat i fl. 3. Enligt hans mening (a.a. s. 361 not 11) borde texten rättas sålunda: Wardher man hoggin i hand, swa at han wardher lytter aff, eller i foot, än tho at han thorff eig stylto widher. Det är otvivelaktigt riktigt, att det är en skada av denna art, som stadgandet avser att reglera. 18. »Såsom förut är sagt», nämligen i fl. 5. —Fl. 6 pr har ingen annan känd källa än Bj 14: 11. 19. »Bliva styva i lederna», fsv. wardher lidhstarkt hs B m.fl. Hs A(HI): lidh strak, till mit. strak »gerade emporgerichtet, steif, straff». »Krycka», fsv. stylta f. stylta, krycka; se Söderwall Supplement. Jfr mit. stelte, ty. Stelzc. Enligt N. Beckman, Studier i outgivna fsv. handskrifter, 1917, s. 78 »kanske snarare träben än krycka?» 20. Med fl. 6: 1 jfr Bj 14: 1, 11. 21. »I hullet», fsv. i holl hs BLM m.fl. (/ höll hs AHI). Andra handskrifter (hs CDKN) ha: i hul »i buken». Det är därför —med hänsyn till medeltidens ortografi —■ ovisst, vilketdera ordet, »hull» (kött) eller »hål» (d.v.s. bukhålan, buken) som har avsetts och hur det har uppfattats. MEL har på motsvarande ställe: / hull, KrL j hool. Jfr fl. 16 pr hulsaar »sår i buken». 22. »Benskärva löses ut», fsv. beenlösning komber i, d.v.s. ett stycke av ett ben kommer loss och kan tagas ut ur såret. Jfr 1734 års lag M 34: 3 »Slår man någon så, at ben bräckes, eller lossas, i hufwud, arm, lår eller ben»; 35: 1 »Ther afhugg eller benlösning ej sker». 23. Samma böter i MEL. 24. Slutet av fl. 7 (»om det finns tvä vittnen . . . fulla sär») saknas i MEL. — Med fl. 7 jfr MEL S I 5 och Bj 14:2 och 3. 25. Ordet »kindben» saknas i hs A (troligen pä grund av skrivfel) men finns i hs B och flertalet övriga medeltida handskrifter. 26. Underförstått är, att det ej blir stympning, endast lyte. 27. Lytesboten är densamma som i MEL. Att den sårade ensam skulle uppbära lytesboten, är ett tillägg i MESt. För övrigt överensstämmer fl. 8 med MEL S I 6. 2 8. Sålunda våldsgärning, som icke hör under fl. 1—7 (»fulla sär»). 29. Fl. 9 pr går tillbaka pä MEL S I 9 och Bj 14: 3, dock med stora ändringar. Fl. 9:1 har icke direkt motsvarighet i MEL, men vid dess avfattning har man lagt till grund Bj 14: 2, där det gamla uttrycket »hatt och huva» finns och där böterna också äro 12 marker. Med fl. 9 jfr 1734 års lag M 34; 1, 3. — I MEL följer fl. 10 med
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=