Magnus Erikssons stadslag 268 lysa jula frijdh, swa at all drapp, blanat oc blotwita ligger i tweböta innan thetta ok xx:da dagh jullä» ( 1459: 1 ). »Först maghen I witha, at aff thenna dagh ok intill warfrva dach then förra natiuitatis i höst, tha ligger blanat, blotwitta ok drapp alt i twebötä» ( 1460: 1). Burspråket har sannolikt ett fel i ordet »nativitatis»; Jungfru Marie födelsedag inföll den 8 sept., men detta var den senare värfrudagcn om hösten. 5. »Så länge konungen är i staden», fsv. swa lätige kuniingcr i stadhcnum är hs A(HI). I stället för swa länge ha de flesta handskrifter: tha dä. Att dubbla böter skulle utgå för brott, när konungen var i staden, är en motsvarighet till den konungsfrid, som stadgas i vissa landskapslagar och i Magnus Erikssons Skeningc- och Uppsala-stadgar. Se härom R. Hemmer, Studier rörande straffutmätningen i medeltida svensk rätt ( 1928), s. 2 50 f. (med litt.-hänvisningar). Denna konungsfrid är av helt annan art än den frid, som lystes över en man enligt D II: 2 och den frid som nämnes här nedan i fl. 1: 2. 6. Fl. 1:1 är ett stadgande av stor betydelse både därigenom att det även omfattar dråp och därigenom att det utsträcker den frid, som börjar vid pingst, över hela sommaren och ger möjlighet att genom särskilda beslut utsträcka även jul- och påskfriderna. —Fl. 1 pr och 1: 1 ha ingen motsvarighet i MEL, icke heller i Bj. 7. Gärningsmannen skulle sålunda, om han ej blev tagen till fånga omedelbart efter brottet (»pä färsk gärning»), söka sin tillflykt under 6 veckor i en kyrka eller ett kloster. Därefter skulle han komma till staden, d.v.s. till rådstugan, och bjuda i lagen fastställda böter, såvida han icke redan hade kunnat göra upp med den sarade — målsäganden. Han skulle dä av rådstugurätten lysas i frid, och målsäganden hade sedan ej rätt att hämnas. Denna frid är av samma art som den konungsfrid, som omtalas i D I 1:2, och fl. 1:1 är en parallell till detta stadgande. 8. Om målsäganden ej inom ett år ville taga emot böterna, tillföllo dessa konungen såsom »flutafä». Om detta ord se D I not 14. —Rättegångsordningen var densamma vid sär som vid dräp; se härom D I 1:2. — Liksom DI 1:2 har fl. 1:2 ingen annan tidigare motsvarighet än Bj 14: 8. 9. Fl. 2 =MEL S I 1: 1. 10. MEL: 12 marker för lytet till målsäganden och 20 marker för såret att treskiftas mellan målsäganden, konungen och häradet. Det är anmärkningsvärt, att MESt här stadgar en gemensam bot för lyte och sär (annorlunda fl. 4—6, 8, 11, 19). Vid fördelningen av denna fä konungen och staden proportionsvis mera i förhållande till målsäganden än enligt MEL. Enligt Landslagen fick målsäganden 18-/3 marker (12-1-6-/s), konungen och häradet vardera 6 - '3 marker. Enligt MESt fick målsäganden 20 marker och konungen och staden vardera 10 marker. 11. De båda sista meningarna i fl. 3 pr (»Förmår han ej böta . . . om han ej förmår böta») saknas i MEL och äro sålunda ett tillägg i MESt. 12. De tre sista meningarna i fl. 3:1 (»Sä skall ock vara . . . liv för liv») saknas i MEL och äro sålunda ett tillägg i MESt. —Fl. 3 är viktig därigenom, att den söker fastslå, vad som skulle betecknas som »fulla sär»; detta uttryck återkommer i fl. 7, 9, 19 och i S II 1 och 2. Flocken har därför samma centrala betydelse som stadgandet om mansbotens storlek i D I 1:2. Med fl. 3 jfr MEL S I 2 och 1734 års lag M 34: 1. 1734 års lag bibehöll skillnaden mellan särabot och lytesbot. 13. Samma böter för lyte och sär i MEL. 14. Första meningen i fl. 4: 1, som saknar motsvarighet i MEL, har hämtats frän Bj 14:1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=