Dråpamål s b al ken 1 249 Storleken av böterna till målsäganden torde ha berott på hans eget bestämmande, enär han hade fritt val mellan att taga böter och att låta halshugga kvinnan. Någon jämförelse mellan vad målsäganden kunde få enligt MEL och de 60 marker, som han skulle få enligt fl. 1:2 är icke möjlig. Böterna till konungen och staden enligt MESt, 30 marker till vardera, innebär åtminstone formellt sett en straffskärpning. 31. Förra delen av fl. 6 motsvarar MEL DI 31. Sista meningen (»Om hon ej blir tagen . . . om dråpare») är hämtad från MEL D I 32, med undantag av att MEL har uttrycket »inom dag och dygn» i stället för »pä färsk gärning». I fortsättningen stadgar MEL, att kvinna, som blev bunden vid brottet, skulle böta sammanlagt 66 marker 16 örtugar och bli fredlös, om hon icke kunde böta. 1 MESt gav man icke några regler om böternas storlek. Om fl. 1: 2, som anger en bötessumma av 120 marker, skulle tilllämpas, blir bötessumman nästan fördubblad. Huru man skulle förfara, om kvinnan icke kunde gälda böterna, lämnar lagen öppet. 3 2. Fl. 7—8 överensstämma med MEL D I 34—3 5. 3 3. Fl. 9 motsvarar MEL D I 9. Orden »eller vad det är», som utsträcka reglerna i flocken till att även gälla slag, som ej medföra sår, äro dock ett tillägg i MESt (de saknas i vissa handskrifter). 34. Sista meningen (»Samma lag . . . frän en annan») är ett tillägg i MESt. F.ö. överensstämmer fl. 10 med MEL D 1 10. —Om straffet för edsöresbrott se E 26. 3 5. »Stadens brev och sigill», fsv. stadzens breff ok htsigle. Enligt MEL skulle 12 män pröva, huruvida böterna voro gäldade eller ej. I MESt har denna muntliga prövning blivit ersatt med skriftligt bevis. — »Stadens brev och sigill» omtalas pä flera ställen i MESt, se Ä 10 pr. 3 6. »Erkänd sak gäller lika mycket som för vittnen kungjord eller med vittnen styrkt», fsv. iua niykht är känd sak som skärsktifin ella mädh witnum tilbnndin. Om verbet känna i den mindre vanliga betydelsen ’erkänna, bekänna, vidgå’ se Schlyters och Söderwalls ordböcker, SAOB K 3 653 ; jfr också mit. kennen »erkennen, bekennen». —Enligt MEL skulle 12 män pröva, huruvida dråparen har vidgått sin sak eller ej. Om han hade vidgått, skulle de sedan med ed bekräfta, att sä har skett, innan domen faller mot honom. Den allmänna grundsatsen, att »erkänd sak gäller lika mycket som för vittnen kungjord eller med vittnen styrkt» är ett tillägg i MESt och saknar motsvarighet i MEL. Men att en sak är för vittnen kungjord {skärskutin) menas, att den är kungjord för tillkallade vittnen, med att den är med vittnen styrkt {tnädb witnum tilbnndin), att den är styrkt genom äsyna vittnen. Möjligen går Stadslagens programmatiska uttalande tillbaka pä den kanoniska rätten, i vars bevissystem svarandens erkännande spelade en stor roll. Den kanoniska rätten hade upptagit den romerska grundsatsen »confessus pro jusdicato habetur», och för att fä fram full bevisning sökte man genom tortyr framtvinga ett erkännande. Se härom Dictionnaire de droit canonique» (193 5 ). I sin kommentar till Stadslagen säger Olaus Petri: »Gambia halla. Tå är han felter som sigh sielff feller. Och är een almenneligh regla j rettgänger» (Samlade skrifter 4, 1917, s. 341), och i sina domarregler upptog han satsen »känd sak är sä god som vittnad». 1 denna lydelse ingick sentensen i 1734 års lag (R 17: 3 6), dock med starka restriktioner, bl.a. då det gäller brott, som gä pä liv: »Känd sak är så god som witnad, när then som tilkäres, och til laga ålder kommen, och ej wanwettig är, widgår friwilligt saken för Rätta, och ej ther til pint, skrämd, eller swikeliga förledd är. Men ej bör nägor i brott, som å lif gå, fällas, pä egen bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styreka.» — I övrigt motsvarar fl. 11 MEL D I 37.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=