Magnus Erikssons stadslag 248 marker» till flockens slut återger fl. 2: 1 nästan ordagrant MEL D I 20; dock äro orden »förmår han ej böta» tillagda i MESt. 23. »Såsom förut är sagt»: Det är ej fullt klart, vad som åsyftas. Fl. 3 är utarbetad pä grundval av MEL D I 23, som på två ställen föreskriver, att arvingarna skola erlägga böter: på första stället »laga böter fyrtio marker», pä det andra »laga böter såsom förut är sagt» (d.v.s. 40 marker). I båda fallen har detta i fl. 3 ersatts med »såsom förut är sagt». Dessa ord böra anses syfta på de böter, som om.talas i fl. 1:2 (MESt:s mansbot, se E 20 pr med kommentar) eller, om dråparen stred för sitt liv, i fl. 1: 1. 24. »Då skall det stå till tolv män», fsv. tba ligge thet fil tolff manna. Märkligt nog säges icke, huru dessa tolv män skola utses. Jfr MEL: »Då skall det stå till häradsnämnd, och de skola råda över halva nämnden var.» 2 5. I viss mån föreligger här en art av rättegång mot död man. Om sådan se P.-E. Wallén, Die Klage gegen den Toten im nordgermanischen Recht ( 1958). ■— Fl. 3 motsvarar MEL D I 23. 26. Fl. 4 återger MEL D I 24 i dess helhet, utom att uttrycket »laga böter fyrtio marker» är ändrat till »böter för dråpet såsom stadgat är». I MESt har emellertid stadgandet kommit att stå i helt annat sammanhang än i MEL. Den »frist» (fsv. Jaghcr), varom talas i MEL, är den som en dråpare har att fara till konungen för att få sitt mål prövat (MEL D I 6) eller den som en fredlösförklarad har för att lämna landet (MEL DI 16 jfr 15: 1). Eftersom MESt icke har bestämmelser om dessa frister, har där infogats »och om målsäganden har givit honom en frist». Man frågar sig emellertid, varför efter dråparens död arvingarna skulle betala böterna, endast om målsäganden hade givit dråparen en frist. MEL har en bestämmelse (D 125) om arvingarnas skyldighet att betala böter även i det fall att frist har utlupit, men MESt har ej motsvarighet därtill. 27. »Då vare arvingarna saklösa», fsv. tha warcn arffu'anc saklöae, d.v.s. fria frän skyldighet att betala böter av sin egen egendom. 28. »Ty man är ej skyldig att gälda för en annans brott, då man icke har uppburit något», fsv. thy at eig aghcr annar annars manz brut giälda, tha han enkte i pbär. Detta utgör motiveringen till den föregående bestämmelsen och är en konsekvens av edsöreslagarnas grundsats, att envar det närmaste lika med MEL D I 26. Efter ordet »jord» (i slutet av första meningen) är »gårdar» tillagt. —Bestämmelserna om dulgadråp i MEL D I 27—30 ha ingen motsvårighet i MESt. Förmodligen har man icke räknat med möjligheten att en dråpare i en stad skulle kunna förbli okänd; i varje fall var denna möjlighet betydligt mindre än pä landet. I 1734 års lag gälla bestämmelserna om dulgadråp (M 27) uttryckligen endast för landet: »Finnes man eller qwinna å landet dräpen, och warder ej nägor lagliga til dråpet wunnen inom natt och åhr, eller skiäliga therföre misstänckt: tå skal Häradet efter mantalet böta för thet dulgadråp hundrade daler: Tage halft Konungen, och halft målsäganden.» Denna bestämmelse om dulgadråp på landet upphävdes genom Kungl Förordning den 29 jan. 1861. Se G. Hafström, Dulgadråp och danaarv (i: Festskrift tillägnad K. Olivecrona, 1964, s. 287 f.). 29. »Inom dag och dygn», fsv. innan Jagh ok dyghn, alllttererande uttryck; jfr »år och dag», »natt och år». Av intresse är att såväl MEL som MESt jämställer den som har tagits inom dag och dygn med den som har tagits på färsk gärning. 30. »Såsom stadgat är», nämligen i fl. 1:2; något annat stadgande, som kunde tilllämpas, finns icke i MESt. —MEL D 31 stadgar, att om målsäganden tager böter, skall kvinna böta 16 marker och 8 örtugar till konungen och lika mycket till häradet. svara för sitt brott (ÖgL E 9). — Fl. 5 är i skall ensam
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=