Dråpa mål s hal ken I 247 dessa fall forcskrives förlust av liv och gods som straff för brytande av friden. Sä lystes den 14 juli 1494 vid Stockholms rädstugurätt efter en rättegång för dräp mot sysslomannen Per Olsson lur b<>ffii:tz!>iantz [d.v.s. Sten Stures d.ä.] frijdb offner hanom fore samma ilrap it/jJb liiff ocb ^otz ok dömpdes qniter ocb fri] fore samma drap ok ber epter medb sina arffua tber intet tilsuara til euij^ib tijdb (Stockholms stads tänkeböcker 3 1492—1500, s. 174). Denna text visar en nagot vidgad tillämpning av »konungsfrid» än som föreskrives i MliSt, och sä har varit fallet även i andra fall. — Med fl. 1:2 jfr även MEL D I 13. 13. »Det», d.v.s. mälsägandens dräpsböter, som dräparen erbjuder sig att gälda. 14. »Sasom flutafä», fsv. fore fIntafä, egentl. egendom som kan flyttas, föras över. Ordet tintafä förekommer även i S I 1:2, men f.ö. icke i lagtexter eller andra fsv. källor. Med flntafä menades böter, som enligt lagen tillföllo konungen, om de icke inom bestämd tid ha lyfts av malsäganden Jfr SAOB F 894. Till sin innebörd har det en viss likhet med danaarv. — Med fl. 1:2 jfr Bj 14: 8 och MEL D I 3—12 (vars flesta stadganden sakna motsvarighet i MESt). I Bj 14: 8 behandlas det fall, att en dräpare (eller den som har tillfogat en annan ett sar) vidgår sitt brott och vill gälda böter men malsäganden icke vill mottaga dem. Han skulle dä böta »till fogden och staden deras rätt, allt efter brottets art, och icke till den som icke ville taga emot böter. Och sedan skall honom lovas att vara i staden och bära vapen.» 15. »Binde han honom vid gärningen», fsv. hinde han itidber, d.v.s. styrke han honom vara skyldig. 16. El. 2 pr =Bj 14: 7. 17. MEL D I 19 har här tillägget »inom dag och dygn», fsv. innan da^b ok dyf^bne, vilket salunda har strukits vid utarbetandet av MESt. Sannolikt har detta berott pä att man icke har velat för »färsk gärning» bestämma någon viss tidslängd frän dråpet, utan ville lämna detta till bedömning i det enskilda fallet. Att dräparen skall mista huvudet, om han blir överbevisad om brottet, blir dä naturligt. 18. »För att han valdförde en saklös», fsv. at ban saklösan ualdfördbe, d.v.s. att han med vald bortförde honom. Samma betydelse har ordet i E 24 och Tj 18:1. 19. »Förmår han ej böta . . .», fsv. Orkar han eig botnm ... (hs AHI och hs DNO; saknas däremot i hs BCKQ och hs El.M—RS). Eftersats saknas, här som i flera andra fall. 1 hs A och H har lämnats en rad tom, för att senare ifyllas. Den sannolika förklaringen är att arbetet med lagens text icke har blivit fullt avslutat. Se härom G 5 med kommentar (not 30). I hs D stä orden Orkar ban eig botnm nederst pä en sida (fol. 141 r), och det finns där god plats för ett tillägg. —Eftersom satsen Orkar ban eig botnm ej är utfylld, har MliSt visserligen bötesstraff för vissa drap, men inga regler om huru det skulle förfaxas, om böterna icke kunde gäldas. Detta är ej heller fallet med MEL, men saken är där av mindre vikt, därför att i MEL fredlöshetsstraffet har sä stor betydelse vid dräp. 20. »Om säramäl», fsv. i saramalnm, d.v.s. i Säramälsbalken. 21. »Annorstädes», fsv. annarstadb. Troligen, såsom Schlyter menar, felaktigt för annars manz, en annan mans (hus eller hem), sasom AlEL D I 20 har, varifrån stadgandet är hämtat. »Annorstädes» later sig icke väl förena med att gärningen betecknas som edsöresbrott. I hs DENO tillägges också: »där han skulle hava frid». 22. »De», d.v.s. malsä.ganden och hans medhjälpare. 1 detta fall gälla bestämmelserna i E 1. »Edsöret» hs A, »konungens edsörc» hs BC m.fl. —Frän orden »böte han fyrtio
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=