Magnus Erikssons stadslag 246 dödes brott, av vad skäl han tvang dråparen att dräpa sig.» Att böterna i MESt ha bestämts till 80 marker »efter fogdens och rådmännens nåd», torde innebära, att de icke fingo överskrida detta belopp. Uttrycket epter fogbatatis ok radhmanna nadhunt torde vara en direkt anvisning till fogden och rådmännen, att de upp till den gräns, som har föreskrivits, ägde att efter omständigheterna bestämma bötesbeloppet. Med denna tolkning kommer man i överensstämmelse med MEL D 12. Den styrkes också av att i den äldsta praxis frän rådstugurätter, som vi känna till, dessa i hög grad tilläde sig rätten att av nåd giva lägre straff än lagen bestämde. Att man vid utarbetande av MESt skulle ha bestämt, att den som hade dräpt en annan under självförsvar alltid eller som regel skulle böta 80 marker synes vara uteslutet. Det enda naturliga är att man i sak har följt den principiella ståndpunkten i MEL D I 12, med den modifikation, som ligger i bestämmandet av ett maximum. —Uttrycket epter foghataus ok radhmamta uadhuni fl. 1:1 utgör sålunda en direkt motsats till orden ok engu uadhe mädh them göras E 23. Fl. 1:1 synes omfatta endast de fall, dä dråparen har tagits pä färsk gärning. Då sä icke har varit fallet, torde fl. 1:2 ha varit tillämplig. 8. Böterna för ett vanligt dråp, utan livsfara, dä dråparen ej hade blivit gripen på bar gärning utan hade kommit undan och sökt skydd, voro sålunda 120 marker sammanlagt, d.v.s. tredubbel 40-markersbot. 9. »Söke tillflykt», fsv. ryme, egentl. må fly undan. Även MEL förutsätter, att dråparen har flytt till kyrka eller kloster (D I 2, 6 och 7). Den kyrkliga asylrätten var sålunda erkänd även i MEL. MESt:s bestämmelse, att dråparen skall vistas i kyrka eller kloster i sex veckor, saknas däremot i MEL. Om asyl i kyrkor och kloster se »Magnus Erikssons landslag» (1962), s. 254 (not 6). 10. Under sex veckor skulle sålunda dråparen hälla sig undan i kyrkor eller kloster »och ej annorstädes». Sedan skulle han komma till staden och bjuda böter, sannolikt inför radstugurätten. Och mälsäganden hade dä icke längre rätt att hämnas. Böternas storlek var fastställd i lagen: 120 marker. På denna centrala punkt avviker MESt på ett karakteristiskt sätt från bestämmelserna i MEL (D I 6, 12). Om dråparen vidgick dråpet, och häradsnämnden fann det utrönt, att han hade begått det utan nödtvång, »då skola de icke tilldela mälsäganden böter, utan dråparen skall fly ur landet och aldrig få fred, förrän han bjuder och giver sä fulla böter, som mälsäganden åtnöjes med». Målsäganden ägde sålunda enligt Landslagen dels möjlighet att tvinga dråparen att stanna i landsflykt, dels rätt att själv bestämma bötesbeloppet. Själva processen är också betydligt enklare i staden än pä landet. Där skulle en man »vara närvarande pä konungens vägnar, sä att det målet lagligen prövas». Någon sådan kontroll frän konungens sida förekommer icke vid dråpsprocessen i staden. Det är av visst intresse, att i fl. 1:2 konungens och stadens böter äro bestämda till 3 0 marker vardera; enligt MEL fingo nämligen böter till konung och härad för dräp icke sättas högre än 16 marker och 8 örtugar. Det är på hälften av den i fl. 1:2 angivna bötessatsen 120 marker, som E 20 pr syftar, då där talas om halv mansbot. Att sålunda bötessatsen i fl. 1:2 ansägs vara mansbot, visar dess betydelse. 11. »Fdan», d.v.s. mälsäganden. 12. »Konungens frid lysas över honom», fsv. konungx fridber lyses a ban, d.v.s. över dråparen, han lyses i konungens frid. En liknande frid nämnes också i S I 1:2. Konungsfrid lystes över en brottsling, dä mälsäganden icke ville mottaga böter, och den avser sålunda att motverka självhämnd, då försoning icke har kommit till stånd pä grund av målsägandens hållning. Konungsfriden står nära den frid, som omtalas i Kg 9. I båda
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=