Magnus Erikssons stadslag 228 samme eller av en nägot senare skrivare. Tydligen beror förhällandet pä en lakun i en förlaga. Återigen ett tecken pä att Stadslagens text icke har blivit slutgiltigt fullbordad. (Enligt N. Beckman, Studier i outgivna fornsvenska handskrifter, s. IS not skulle orsaken vara reaktion mot de stränga straffen; skrivarna skulle ha lämnat tomrum »för att få en mer rättfärdig avslutning pä flocken än deras förlägg erbjödo». Detta förefaller dock mindre sannolikt.) Texten i hs A, som här återges i översättning, skulle dä också bero pä senare komplettering. 46. »Det som är lösöre», fsv. tby som lösöra ära. Dessa ord äro hämtade frän MEL, där de torde ha insatts för att betona, att den egendom som mannen har förverkat genom drap pä sin hustru endast består av lösören; till hustruns fasta egendom hade han nämligen icke giftorätt. Att uttrycket har överförts till MESt (där en makes fasta egendom principiellt icke är undantagen frän den andres giftorätt) har enligt Schlyter varit oförnuftigt (insipienter). Han anser därför, att hänsyn icke bör tagas till dessa ord. Schlyter har otvivelaktigt rätt; orden »det som är lösöre» kunna nämligen icke ha insatts i lagen för att frän reglerna undantaga den fasta egendom, som hustrun har ägt och som mannen sålunda har haft giftorätt till. 47. »Och hela den hälft, som borde tillkomma honom med henne, som hon gifte sig till med honom», fsv. ok allan then balffdccU bonum mädb benne bordbc, som bon f’ifftis til bonum mädber. Enligt Schlyter ha dessa ord, som härröra ur samma källa som det föregående (not 46), icke någon begriplig mening. Jämför man fl. 19 med texten i MEL E 33, framgår det, att man har velat i MESt införa samma regler som funnos i MEL, men har saknat förmaga att uttrycka sig korrekt. I MEL stadgas, att mannen förverkar allt vad han pä grund av giftermålet ägde att taga av hennes egendom och att hustruns arvingar skola taga hela den tredjedel av hans gods, som hon giftes till [ok allan benna jnibiung, som bon giftis til, J)a takin benna aruä af bans gozc). MESt stadgar, att mannen har förverkat den rätt, som han ägde uppbära av hennes egendom, och den rätt (enligt MESt hälften), som hon ägde till hans egendom. Skillnaden mellan de båda lagarna är att enligt MEL hustruns arvingar taga hennes tredjedel av mannens egendom och att enligt MESt (oegentligt) mannen förverkar hela den hälft, som hon gifte sig till (nämligen av mannens egendom). Båda dessa uttryck föra emellertid till samma resultat; hustruns arvingar taga hela hennes egendom och en tredjedel, resp. hälften av mannens. Det felaktiga i MESt:s text ligger sålunda i orden bonum mädb benne bordbe och bonum mädber; om man låter dem utgå, blir texten begriplig. Texten i hs A vittnar salunda om oklarhet och stilistisk oförmåga, som man ingalunda vill tillskriva den ursprungliga redaktionen av MESt. 48. »Till moget förstånd», fsv. til skäls (hs A ni.fl.). Andra handskrifter (hs BK m.fl.): til lagba ara »till laga är», »till laga ålder», detta i överensstämmelse med MEL E 3 3. Uttrycket til lagba aara möter även i MESt, i fl. 19:1. »Laga är» var för yngling 15 ar; ogift kvinna blev icke myndig. 49. »Ingen får ärva den som han dräpte», fsv. engin agber then ärffiia, som ban drap. Jfr fl. 20 pr »Och dock far aldrig den ärva, som dräper». Om denna grundsats se Ä 8 med not 24, H 2: 1 med not 9 a och »Magnus Erikssons landslag» (1962), s. 69 not 25. 5 0. »Om böter för vådaverk», fsv. i wadba botum, d.v.s. i D II och S IL Här avses naturligtvis D IL 5 1. Fl. 19 överensstämmer (med här angiven bearbetning) med MEL E 33. 52. »Halva mansböter», sammanlagt 60 marker (30+1 5-f-13), är hälften av den bot, som enligt DI 1: 2 en dråpare, som ej blir tagen pä bar gärning utan lyckas fly och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=