MagJius Erikssons stadslag 212 Fl. .M står i full överensstämmelse med de tendenser i fråga om rätten att bära vapen, som ha segrat i MEL. Liksom man på landsbygden hade tillerkänt frälset rätt att bära vapen, gjorde man det i MESt med byamän. Att man därvid inskränkte rätten till sådana byamän, som ägde fast egendom i staden eller lös egendom av betydande värde, torde ha berott pä att burskap kunde vinnas mot mycket låg avgift (Kg 15 pr) och att det därför fanns olika grader bland byamännen. Det bestämmande skiktet ville tydligen icke giva rätt att bära vapen ät alla byamän. Genom sin fordran pä innehav av fast egendom för rätt att bära vapen torde MESt därifrån i stor utsträckning ha uteslutit hantverkare och mindre köpmän. Att gäster icke ägde rätt att bära vapen torde ha ansetts som självklart. Frälset lät man behålla den rätt att bära vapen, som det hade pa landet, men motiveringen verkar såsom förut sagt långsökt, och man frestas tro, att bestämmelserna ha varit föremål för överläggningar, vid vilka stadsborna ha tvungits att vika. Allmogen fick emellertid lika litet bära vapen i stad som på landet. I straffrättsligt avseende står MESt självständig i förhållande till MEL; det där stadgade bötesstraffet var fördubblat; den skyldige, som icke kunde betala böterna, skulle gå till arbete. Med fl. 34 jfr MEL S II 9 om förbud för frälsemäns husfolk och tjänare och för bönder att bära vapen. — I burspråk frän senare medeltiden ges upprepade förbud mot bärande av vapen i staden: »Ingen må drista sig till att bära något skadligt vapen i staden, dag eller natt, vid den plikt som vår nådige herre konungen har pålyst» ( 1459: 14 m.fl.). »Var man skall varsko sin gäst, när han kommer till staden, att han skall lägga sina vapen hemma i härbärget, vid den plikt ( 1459: 1 5 m.fl.). »Var 3 marker» ( 1460:23). »Ingen driste sig till att bära något slags vapen eller kastyxa, varken dag eller natt, vid de böter som därtill höra, utom konungens fogde och hans bud. Men envar låte sig nöja med den rätt, som vederfares honom {sik itögbci af reffa)» ( 1463: 34 m.fl.). 224. »För vilka brott», fsv. Fore bwaf brufuiti. 225. »I vad för häkte», fsv. i bwaf bäpfilse, d.v.s. i stadens fängelse eller i slottstornet. 226. »Pä färsk gärning», fsv. widber färska gäruiugb.. Enligt D I 1 pr skall den som dödar en annan utan att vara trängd därtill och blir tagen på färsk gärning giva liv för liv och får ej undgå livsstraff genom att giva böter. 227. Kg 8 stadgar halshuggning för den, som talar mot konungen och konungens råd sådant som går på deras heder. 228. »Konungens ämbetsman», fsv. koituiigx änibuzman omtalas i Kg 10 pr, Kp 23 pr, utan att det kan avgöras, om någon särskilt ämbetsman avses. MESt synes icke innehålla något stadgande om att överträdelse av föreskrifter, som en ämbetsman har givit, skall medföra dödsstraff (märk dock fl. 14: 1 för det fall att böter ej kunna gäldas). 229. Fl. 3 5 saknar kända källor. —Hs S (och andra senare handskrifter) referera en kort tid efter tillkomsten av MESt beslutad, för Västerås gällande bestämmelse om bysättning (kvarstad) av föremål. I referatet säges, att Magnus Eriksson den 15 febr. 1360 har stadgat, att all den egendom som bysättes {fbef gofz hesaf lardber) i staden skall stå i bysättning (sfa i hcsäfningb) fjorton dagar och sedan uppbjudas på tre rådstugudagar, varefter skall göras därmed sä som är stadgat om pant (i Km 10). Se även N. Herlitz, Privilegier, resolutioner och förordningar för rikets städer Bd 1, s. 46. som därtill hör, och vapnet därtill förbrutet» man lägge ned sina vapen, dä han kommer till staden, vid böter av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=