Kådst n gn hal ken 211 Bönder ok otbedhis drcni’c hs LM). Orden »eller legodrängar» saknas i flertalet handskrifter. Lsv. odädhi n. odad, ogärning, okynne, bildning till dadh n. dåd (L. Roscll, Prefixet o- i nordiska sprak, 1942, s. 166). B-handskriftens ofbetis drengia bör väl sammanställas med ordet i tbet i Erikskrönikan, 4 gånger, alltid i versslut, rimmande med swet, könbeet, pres. ueet, beet, sålunda med långt e. Det är ett i hög grad pejorativt ord, som kan återges ’pack, slödder’ (R. Pipping, Erikskrönikans ordförråd, s. 88, Kommentar till Erikskrönikan, s. 5 87). Anmärkningsvärt är särskilt v. 2774 drängia ok i tbcet-, det är enligt R. Pipping »väl snarast att uppfatta som ett hendiadys=o//)(7/s drängiar.-» Detta är ju precis det sammansatta ord, som vi ha belagt i MESt, enligt flertalet handskrifter. Erikskrönikans itbet har uppfattats som ett lånord och sammanställts med mht. undiet »schlechtes Volk, Gesindel, bes. von Eleiden»; detta ord tycks visserligen icke vara belagt i medellågtyskan, men det kan vara en tillfällighet. (Se Schlyter, Ordbok; Söderwall, Ordbok.) Man kan kanske räkna med att det har tillhört det tyska slangspråket på Stockholms gator. A-handskriftens odädbis är väl i så fall en förbättrad form, ett försök att förklara och försvenska, kanske också mildra det främmande glåpordet. 22.L I I. 34 bör ses mot bakgrunden av den utveckling av rätten att bära vapen, som har ägt rum tidigare i Sverige. Vid mitten av 1300-talet sökte man förhindra bärande av vapen även i andra fall än som har nämnts not 214. Enligt \'St var det förbjudet att bära svärd eller värja (I: 32); förbudet gällde emellertid måhända icke för andra än främlingar och kunde hävas för dråpare, som under år och dag hade erbjudit böter till den dräptes släktingar utan att dessa hade velat mottaga dem (se närmare VSt I 36; 2). Dä ordet stikametz värja förekommer i fragmenten av Söderköpingsrätten, är det möjligt att även denna har innehållit förbud mot bärande av vapen. I VgL II Forn 5 0 och III: 147, som kan förmodas återge ett allmänt kungligt påbud, förbjudes legoman, mjölnare, vanlig bonde och bondson, som icke är gift frän gården, att bära värja, om de icke äro krigsmän eller i fara. 1 Kopparbergsprivilegierna, utfärdade av Magnus Eriksson den 17 febr 1347, finns ett liknande förbud mot att bära vapen: »^'i förbjuda ock, vid vår nåd och ynnest och vid vår konungsliga hämnd, att någon av allmogen bär något vapen, varmed man kan göra någon skada, nämligen dolk, båge, klubba, spjut, svärd eller bredyxa, vid böter av tre marker för var man, utom en matkniv pä sin höjd. För mästermännen är det tillätet att hava svärd, sköld, järnhatt, vapenhandskar. Är det ock sa, att allmogen vallar nagon oro, varav berget tager någon skada, dä må de av mästermännen, som var fogde utser, bära fulla vapen sä länge, att de bringa allmogen till ordningen och en\'ar går till sitt arbete utan att göra någon skada. Bär någon av dem eller av andra eljest vapen, böte fyrtio marker, såsom vår stadga bjuder.» Se »Medeltida urkunder rörande Stora Kopparberget», utg. av E. Wessén (1947), med kommentar. Med »vår stadga» avser konungen Uppsalastadgan den 6 dec. 1344 (se »Magnus Erikssons landslag», 1962, s. xxiii). —MEL stadgar (S II 9), med utvidgning av det påbud, som kan förmodas ligga till grund för VgL II Forn 5 0 och III: 147, förbud för frälsemäns husfolk (brytar, landbor och deras drängar) att bära värja, dolk eller jaktkniv vid straff av tre markers böter; den som ej kunde böta, skulle få sin hand genomstungen med kniv. Tendensen i utvecklingen är klar: rätten att bära vapen skulle förbehållas frälset och krigsmän; förbud att bära vapen skulle gälla för allmogen. Att mästermännen vid Kopparberget fingo bära vapen har uppenbarligen berott pä deras överordnade ställning; att de fingo bära fulla vapen, om så behövdes för ordningens upprätthållande, behöver ej motiveras.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=